Affischbilderna

NCG 1232 är en klassisk spiralgalax som ligger på ett avstånd av ca 50 miljoner ljusår i den så kallade Eridanus-gruppen, en ansamling av galaxer på södra stjärnhimlen. Bilden är tagen med det Europeiska Sydobservatoriets nya jätteteleskop VLT i Chile. Läs mer om bilden på NGC 1232 (på engelska)...

Vår egen galax Vintergatan skulle förmodligen se ut ungefär så här om vi kunde titta ner på den uppifrån, och vårt solsystem skulle ligga en bit ut i en av armarna. En sådan här stor spiralgalax innehåller flera hundra miljarder stjärnor, samt en hel del mörk (osynlig) materia. Det blåa ljuset i spiralarmarna kommer från nybildade stjärnor. In mot centrum, som är rödare pga av att stjärnorna här är äldre, kan även mörka stråk av stoft skönjas.
Läs om spiralgalaxer hos Sloane Digital Sky Survey (på engelska)

Vid Stockholms Observatorium forskas det på galaxer. En av astronomins viktigate frågeställningar är att förstå hur galaxerna är uppbyggda och hur dom har uppstått ur den jämna utsmetade soppa av materia som existerade strax efter universums skapelse i Big Bang.
Läs mer om Galaxgruppen...

En bild från första observationssäsongen med det nya svenska 1-m solteleskopet på La Palma, Kanarieöarna. Våra bilder av solfläckar är de skarpaste som någonsin tagits. De visar detaljer på solen som är mindre än 100 km stora. Särskilt intressant är upptäckten av mörka kärnor i de ljusa filament som bygger upp solfläckspenumbror.

Solfläckar har studerats vetenskapligt i fyra sekler. De utgör fortfarande i stort sett mysterier. Vi vet att de innehåller starka magnetfält. De är svalare än den omgivande solytan eftersom magnetfälten hindrar uppvällande het gas från solens inre. Därför ser de mörka ut på solskivan. Men hur bildas de? Hur kan de vara stabila i veckor? Och vad orsakar solens aktivitetscykel som får solfläckarnas antal att variera med maximum ungefär vart elfte år?

Solteleskopet är konstruerat och tillverkat i Sverige och drivs av Kungl. Vetenskapsakademiens institut för solfysik.

Bilden visar en sk planetarisk nebulosa MyCn 18, även kallad Timglasnebulosan. Den ger en bild av hur vår sol troligen kommer att se ut i en avlägsen framtid. Här har en vanlig stjärna, liknande solen, utvecklats till en röd jätte, samtidigt som den tappat sitt yttre hölje. Det senare bildar timglasformen, medan stjärnan, som nu är en vit dvärg, syns i centrum.

Läs mer om planetarisk nebulosar, inkl. MyCn 18, och titta på andra spektakulära bilder på HubbleSite.

Vid Stockholms Observatorium forskas det om stjärnors dramatiska ålderdom och död - om bl a planetariska nebuloser, röda jättar och supernovor.
Läs mer om gruppen Stjärnutvecklingens senare stadier...

Bilden visar en detaljförstoring av ett spektakulärt område i den sk Örnnebulosan, av astronomerna också känd som Messier 16 (M16).
Visa bild på hela nebulosan

Denna gasnebulosa lyser i kraft av alldeles nyfödda stjärnor, vilka syns som ett litet smyckeskrin av blåvita briljanter något uppåt höger om mitten. I själva centrum på bilden finns de mörka pelarna av tunnelbaneaffischen.
Visa filmsnutt som zoomar in mot pelarna.

Själva stjärn- och planetbildningsprocessen är väldigt komplicerad och är ett aktivt forskningområde vid Stockholms Observatorium. Läs mer om Infrarödastronomi vid Stockholms Observatorium...