Astronomiska termer

aberration, 1. bildfel, se sfärisk aberration och kromatisk aberration. 2. avvikelse i riktningen till en himlakropp till följd av jordens rörelse och ljusets ändliga hastighet. Den årliga aberrationen beror på jordens banrörelse, och är maximal (drygt 20 bågsek.) om vinkeln är rät mellan jordrörelsen och den inkommande strålningen från t.ex. en stjärna. Daglig aberration förskjuter bilden av en stjärna mot öster p.g.a. jordrotationen. På ekvatorn är effekten maximal, 0,32 bågsek.

absolut magnitud, ett mått på en stjärnas utstrålning oberoende av observatörens avstånd. Absoluta magnituden är enligt definition densamma som den apparenta (skenbara) magnituden om stjärnan befinner sig på avståndet 10 parsek. Jmfr luminositet.

absorption, överföring av energi från strålning till materia. Vid absorption av ett ljuskvantum (foton) får en atom högre energi, den kan exiteras eller joniseras. Motsatsen är emission.

absorptionslinje, mörk linje i ett kontinuerligt spektrum från en ljuskälla. Absorptionslinjer är karaktäristiska för solens och stjärnornas spektra.

akromatiskt objektiv, en kombination av linser som motverkar kromatisk aberration, dvs ljusbrytningens beroende av färg. Flint- och kronglas är exempel på lämpliga element i en akromatisk lins.

akronytisk uppgång, den tidpunkt då man för sista gången under året ser en stjärna gå upp strax efter solnedgången. Jfr. heliakisk uppgång.

alhidad (eng. alidade), den vridbara siktanordningen, som håller avläsningsdelen i ett vinkelmätningsinstrument. Alhidad finns t.ex. på astrolabium och sextant.

almanacka, sammanställning av himlakropparnas upp- och nedgångar, koordinater, inbördes konstellationer mm, dag för dag under ett år. Almanackor innehåller även andra uppgifter, som kyrkliga högtider, flaggdagar, namnlängd. Vetenskapsakademin har utgivit "Den svenska almanackan" med uteslutande privilegium från 1747 till 1972. Därefter har almanacksutgivningen varit fri i Sverige.

altazimutal montering, teleskopmontering som innebär att instrumentet är rörligt i höjdled och parallellt med horisonten.

altitud, detsamma som höjd, mäts i grader från horisonten mot zenit.

antropiska principen, en spekulation kring frågan om det finns ett samband mellan människan (eller livsformers) existens och naturlagarna. Den svaga antropiska principen säger att av många olika möjliga naturlagar är den uppsättning som råkar gälla i universum sådan att utveckling av liv blivit möjligt. Den starka principen säger att universum fungerar så att intelligent liv måste uppstå. Det omöjliga i att observera främmande universa utesluter naturvetenskaplig prövning av principen.

aphelium, den punkt i banan där en himlakropp eller rymdsond i rörelse kring solen befinner sig som längst från solen.

apogeum, den punkt i banan där månen eller konstgjord satellit befinner sig som längst ifrån jorden.

apparent magnitud, skenbar magnitud, en stjärnas ljussstyrka som den observeras från jorden. Stjärnor synliga för blotta ögat indelas sedan gammalt i 6 storlekar, magnituder, där den 6:e är de ljussvagaste. De svagaste stjärnor som kan urskiljas med teleskop är för närvarande av omkring 30:e magnituden. Magnitudskalan definieras så att en stjärna av första magnituden är 100 gånger ljusstarkare än en stjärna av sjätte magnituden, dvs 100 stjärnor av 6:e magnituden lyser tillsammans som en första magnitudens stjärna. I praktiken observeras bara en del av en stjärnas ljus, t.ex. är ögat känsligast för det gula ljuset. Vid fotometriska mätningar avgör val av filter spektralområde för en viss magnitudmätning. Jämför absolut magnitud.

armillarsfär, instrument för mätningar av himlakroppars positioner, känt sedan antiken. Armillarsfären är en himmelsglob som består av rörliga cirklar motsvararande cirklar på himlen som himmelsekvatorn och ekliptikan. Instrumentet kan justeras för användning vid olika latituder och tidpunkter och är utrustat med siktanordningar.

asteroid, småplanet, liten himlakropp i bana kring solen. De flesta hittas i asteroidbältet mellan Mars- och Jupiterbanorna. De fyra största är Ceres, Pallas, Juno och Vesta, vilka upptäcktes mellan 1801 och 1807. Asteroider vars banor är tillfredsställande kända för att de ska kunna identiferas vid framtida observationer numreras och tilldelas egennamn. Mer än 10 000 är för närvarande katalogiserade. Ca 30 stycken med diametrar på minst 200 km är kända. Asteroider skiljer sig från kometer genom att de endast lyser med reflekterat solljus och inte uppvisar någon aktivitet på ytan.

astrofysik, astronomi med inriktning på studier av stjärnornas och andra himlakroppars fysiska förhållanden. Astrofysiken växte fram under slutet av 1800-talet, när spektralanalysen avslöjade vilka grundämnen som finns i stjärnatmosfärerna. Astrofysik och astronomi användes i dag ofta synonymt, men astrofysik i mer begränsad mening omfattar studiet av stjärnor, deras energiproduktion, struktur och utveckling samt det interstellära mediet. Dock har även planetfysik, galaxstudier och kosmologi kommit att hänföras till astrofysiken.

astrograf, linsteleskop (refraktor) med stort bildfält.

astrologi, stjärntydning som bygger på grundtanken att himlakropparnas positioner och rörelser i något avseende avspeglas i förlopp på jorden. Planeternas (och solens och månens) ställning i förhållande till stjärntecknet vid födelseögonblicket utgör underlaget för horoskopet, som används för förutsägelser om viktiga tilldragelser och karaktärsdrag. Astrologin förblev nära förbunden med astronomi fram till genombrottet för den nya mekaniska världsbilden under 1600-talet.

astronomi, vetenskapen om universum. Astronomin befattar sig med allt som befinner sig utanför jorden. Klassisk astronomi behandlar himlakropparnas lägen och rörelser. Astrofysiken omfattar det mesta som rör himlakropparnas fysiska beskaffenhet, energikällor, utveckling mm.

astronomisk enhet, ua (äldre beteckning ae), medelavståndet mellan solen och den gemensamma tyngdpunkten för jorden och månen, 149 597 870 km. 1 ljusår är 63 240 ua.

azimut, en koordinat i horisontens system. Azimuten räknas längs horisonten från nordpunkten mot öster från 0 till 360 grader. Tidigare räknades azimuten från sydpunkten.

banelement, en uppsättning storheter som beskriver den bana en himlakropp följer, t.ex. en planets rörelse kring solen. Planetbanorna är ellipser och banelementen a (banans halva storaxel) och e (excentriciteten) anger ellipsens storlek och form. För att beskriva banans läge i rymden användes vanligen vinklarna i (inklinationen), Ω (periheliets vinkelavstånd från uppstigande noden) och ω (uppstigande nodens ekliptikala längd), banelementet T är tiden för perihelpassage.

big bang, 1. universums början, kosmisk tid år noll. 2. en familj av kosmologiska teorier som bygger på att universum har begränsad ålder och har expanderat från en extremt hett och kompakt tillstånd till det nuvarande kalla och uttunnade. G. Lemaîtres idé om ett exploderande universum från en "uratom" presenterades 1931 och utvecklades vidare under 1940-talet av G. Gamow. Från 1970-talet har big bangteorierna varit ledande inom kosmologin.

Bodes lag, Titius-Bodes lag, empirisk lag för planeternas avstånd till solen. Om A = planetens medelavstånd till solen i astronomiska enheter ger Bodes lag A = 0,4 + 0,3 H N där N = 0,2,4,8,16... Planeterna utom Neptunus passar ganska väl in i denna ordning och sökandet efter en planet för N = 8 ledde till upptäckten av småplaneten Ceres.

brännvidd, fokallängd, avståndet mellan en spegel eller en lins och brännpunkten (fokus)

brännpunkt, fokus, den punkt till vilken strålar som infaller parallellt och nära optiska axeln mot en konvex lins bryts eller, för en konkav spegel, den punkt till vilken strålarna reflekteras.

bågminut, en sextiondel av en grad (av vilka det går 360 på ett varv)

bågsekund, en sextiondel av en bågminut.

Cassinis delning, det största och tydligaste mellanrummet i Saturnus ringsystem, upptäckt av G.D. Cassini 1675.

CCD-detektor, charge-coupled device, elektronisk bildupptagare som på många områden ersatt den fotografiska tekniken. CCD:n är uppbyggd av små ljuskänsliga element, pixlar, som blir elektriskt laddade vid belysning.

cepheider, variabla stjärnor med pulserande ytlager. Prototypen är stjärnan ρ Cephei, vars ljusvariationer först studerades 1784 av J. Goodricke. År 1912 fann H. Leavitt att cepheidernas perioder ökade med luminositeten. Denna period-luminositetsrelation har alltsedan dess spelat stor roll för avståndsbestämningar. Cepheiderna indelas i två klasser: Klassiska cepheider och W Virginisstjärnor. De senare är 0,7 - 2 magnituder svagare. Skillnaden avslöjades 1952 av W Baade. Eftersom W Virginisstjärnornas lägre luminositet felaktigt legat till grund för bestämningen av avstånd till galaxerna ledde upptäckten till att galaxavstånden måste revideras till ungefär det dubbla.

cirkumpolär, en himlakropp är cirkumpolär på en viss latitud, om den aldrig går under horisonten. Villkoret är att himlakroppens vinkelavstånd från polen inte är större än ortens polhöjd.

dagjämning, det tillfälle då solen passerar himmelsekvatorn på väg norrut (vårdagjämning) eller söderut (höstdagjämning). Vid dagjämningen står solen i zenit någonstans på ekvatorn. Vårdagjämningen inträffar omkring den 21 mars och höstdagjämningen omkring den 23 september. Vid dessa tillfällen är dag och natt på hela jorden ungefär lika långa. På grund av ljusbrytningen i atmosfären (refraktionen) blir emellertid dagens längd några minuter mer än 12 timmar.

daglig parallax, skillnaden i riktning till en himlakropp sedd från en punkt på jordytan jämfört med från jordens centrum. Jmfr parallax.

deferent, se epicykel.

dekan (eng. decan), i egyptisk astronomi, en av 36 ljusstarka stjärnor eller "stjärngrupper", som användes till att bestämma tiden under natten.

deklination, decl. δ, koordinat på himmelssfären, motsvarande latitud på jorden. Deklinationen räknas positiv från himmelsekvatorn mot norra himmelspolen och negativ söderut.

densitet, täthet, anges i kilogram per kubikmeter.

differentiell rotation, rotation med olika hastighet i olika delar av en gaskropp, t.ex. en stjärna. Även stjärnsystem uppvisar differentiell rotation eftersom stjärnor och gas rör sig i olika banor kring centrum. Motsats: stel rotation.

disting, årliga tingsförhandlingar i Uppsala under förkristen tid, med tiden utvecklade till marknad. Beräkningen av distingets infallande ett visst år har vissa likheter med påskberäkning: "När första nytändningen efter trettondagen gick i fylle."

diopter, siktapparat som består av en linjal med ett sikte i vardera änden för syftning mot objektet.

Djurkretsen, Zodiaken, det band av stjärnbilder som ekliptikan går igenom: Fiskarna, Väduren, Oxen, Tvillingarna, Kräften, Lejonet, Jungfrun, Vågen, Skorpionen, Skytten, Stenbocken, Vattumannen. På grund av precessionens inverkan och den moderna (1930) gränsdragningen mellan stjärnbilderna passerar ekliptikan även genom Ormbäraren, som emellertid inte räknas till Djurkretsen. De stora planeterna utom Pluto befinner sig alltid inom Djurkretsen. Den indelas i 12 lika stora tecken från vårdagjämningspunkten, där solen går in i Vädurens tecken. Genom vårdagjämningspunktens rörelse över stjärnhimlen förskjutes fortlöpande tecknen relativt stjärnbilderna med samma namn.

dopplereffekt, dopplerförskjutning, förskjutning i våglängd för elektromagnetisk strålning, men även andra typer av vågrörelse. Dopplereffekt uppstår när strålningskällan närmar sig observatören (blåförskjutning, minskande våglängd) och när den avlägsnar sig (rödförskjutning, ökande våglängd). Förskjutningen förhåller sig till vilovåglängden som objektets hastighet till ljushastigheten. C.J. Doppler beskrev effekten 1842 för ljudvågor.

drakmånad, nodmånad, tiden för månens omlopp kring jorden relativt en av månbanans noder (skärningspunkter med ekliptikan), 27,2122 medelsoldygn.

dubbelstjärnor, två stjärnor nära varandra på himlen. Optiska dubbelstjärnor syns i nära samma riktning men befinner sig på olika avstånd och påverkar inte varandra. Fysiska dubbelstjärnor påverkar varandra med gravitation och rör sig kring ett gemensamt masscentrum (tyngdpunkt) i elliptiska banor. Omloppstiderna kan vara allt från mindre än en timme (för dubbelpulsarer) till tusentals år. De fysiska dubbelstjärnorna indelas i flera grupper efter hur de kan observeras: De visuella observeras som två separata ljuskällor. Astrometriska dubbelstjärnor har en osynlig komponent, som avslöjar sig genom en periodisk störning på den synliga stjärnans egenrörelse (förflyttning på himlen). Spektroskopiska dubbelstjärnor uppvisar ett sammansatt spektrum från de båda komponenterna och en periodisk variation i dopplereffekt, som avslöjar rörelsen i synlinjens riktning. Om stjärnornas banplan ligger nära synlinjen från jorden kan komponenterna ockultera varandra och man får en förmörkelsevariabel, även kallad fotometrisk dubbelstjärna (eclipsing binary). Kännedom om stjärnors massor bygger på studier av rörelsen hos fysiska dubbelstjärnor. Att stjärnor är dubbla eller har fler komponenter (multipelstjärnor) tycks vara minst lika vanligt som att de förekommer isolerade. I dubbelstjärnor där komponenterna rör sig nära varandra, förekommer överföring av gas mellan dem. Man skiljer mellan åtskilda dubbelstjärnor (detached binaries), halvt åtskilda dubbelstjärnor (semi-detached binaries) där en av stjärnorna skickar gas till den andra och kontaktdubbelstjärnor (contact binaries) där stjärnorna befinner sig i ett gemensamt gashölje.

dvärgstjärna, detsamma som huvudseriestjärna (luminositetsklass V) Se Hertzsprung-Russell-diagram. Bruna, svarta eller vita dvärgar är däremot inte huvudseriestjärnor.

dygn, tiden för ett varv i jordens rotation. Beroende på referenspunkt räknar man med soldygn och stjärndygn, båda 24 timmar, men med olika längd på timmarna. Tiden mellan två kulminationer (meridianpassager) av solen kallas det sanna soldygnet. Detta varierar i längd under året, varför man definierat medelsoldygnet, som är 24 timmar 3 min 56,555 sek räknat i stjärntid. Stjärndygnet, vars refererens är vårdagjämningspunkten, är i medeltal 23 timmar 56 minuter 4,091 sek räknat i medelsoltid. Stjärndygnet börjar när vårdagjämningspunkten står i övre kulmination, medan soldygnet börjar när solen står i undre kulmination, dvs vid midnatt.

efemerid, 1. astronomisk årsbok med uppgifter om positioner för solen, månen, planeterna och ljusstarka stjärnor, förmörkelser mm. 2. tabell över beräknade positioner för en himlakropp.

egenrörelse, en stjärnas fortskridande förflyttning över himlen, dvs den komponent av rymdrörelsen som är riktad vinkelrätt mot synlinjen. Ca 300 stjärnor har uppmätta egenrörelser större än 1 bågsekund per år.

ekliptikan, den storcirkel på himlen utefter vilken solen rör sig under året. Ekliptikan bildar en vinkel av ca 23,5 grader med himmelsekvatorn.

ekliptikala koordinater, mätes i ett koordinatsystem där fundamentalplanet är ekliptikans plan. Ekliptikal längd (symbol λ) räknas i grader från vårdagjämningspunkten mot öster. Ekliptikal bredd (symbol Β) räknas positiv från ekliptikan mot dess norra pol och negativ mot den södra.

ekvant, se epicykelteorin.

ekvatoriella koordinater, mätes i ett koordinatsystem där fundamentalplanet är ekvatorns plan. Koordinaterna är rektascension (α) och deklination (δ), alternativt timvinkel (t) och deklination. Rektascensionen räknas från vårdagjämningspunkten österut. Deklinationen är positiv mot norra himmelspolen och negativ mot den södra. Timvinkeln räknas positiv från sydmeridianen och västerut. Deklinationen räknas i grader medan både rektascension och timvinkel vanligen anges i timmar.

ekvinoktium, dagjämningspunkt, skärningspunkt mellan himmelsekvatorn och ekliptikan.

elektron, elementarpartikel med negativ laddning. En neutral atom innehåller lika många elektroner som protoner.

elongation, vinkelavståndet från solen till en himlakropp, mätt i ekliptikal longitud.

emissionslinje, ljus linje i ett spektrum. T.ex. ger den heta gasen i nebulosor emissionslinjer i spektra.

epakt, antal dygn mellan den 1 januari ett år och tiden för föregående års sista nymåne, dvs månens ålder den 1 januari.

epicykel, en tänkt cirkel längs vilken en planet rör sig. Epicykelns centrum rör sig längs deferenten, som bildar en tänkt cirkel kring jorden.

epicykelteorin, teori som ligger till grund för förklaringen av planeternas rörelser enligt antikens geocentriska världsbild. Med hjälp av kombinationen av epicykeln och deferenten kan man bygga en teoretisk modell som förklarar planternas rörelser över himlavalvet. Epicykler introducerades av Apollonios från Perga (ca 200 f.Kr.) och teorin utvecklades av Ptolemaios (omkr. 140 e.Kr.), som införde två punkter, excentern, den punkt som var centrum för en planets rörelse, och ekvanten, den s.k. likformighetspunkten, från vilken en planets rörelse skulle te sig likformig. Denna punkt och jorden befinner sig på var sin sida om excentern.

epok, 1. inom tideräkningen utgångsdatum för en viss era. 2. den tidpunkt för vilken en himlakropps position är beräknad.

era, den princip efter vilken man numrerar åren i sin tideräkning. Ex. den kristna eran.

etern, den osynliga substans som ansågs fylla allt tomrum och genom vågrörelser fortplanta ljuset. Michelsons och Morleys experiment 1881 visade att ljus träffar jorden med samma fart oberoende av riktningen och av jordens rörelse i rymden, och det var inte möjligt att mäta jordrörelsen relativt en eter. Det är nu allmänt accepterat att elektromagnetisk strålning kan fortplanta sig i vakuum.

excenter, se epicykelteorin.

extinktion, utsläckande. 1. Atmosfärisk extinktion innebär absorption och spridning av ljus i jordatmosfären. Effekten på det mottagna ljuset är en försvagning, som är beroende av våglängd och som ökar från zenit mot horisonten, där ljuset går längsta vägen genom luften. Kortvågigt ljus drabbas kraftigast av atmosfärisk extinktion varför objektet ser rödare ut ju närmare horisonten det observeras. 2. interstellär extinktion (interstellär absorption) är absorption och spridning av stjärnljus vid passage genom gas och stoft i den interstellära rymden.

fas, proportionerna mellan belyst och obelyst del av månen eller en planet sett från jorden. Månens faser är lätt synliga, Merkurius och Venus faser kan iakttas i teleskop. Mars, och även Jupiter, kan uppvisa tydlig avvikelse från full belysning av den hemisfär som är vänd mot jorden.

flare, soleruption, ett plötsligt, energirikt utbrott på solen, oftast från ett område med solfläckar.

fotometri, ljusmätning

fotosfär, den undre delen av solatmosfären. Det mesta av solens utstrålning kommer från fotosfären, ett ca 500 km tjockt lager. Temperaturen i fotosfären sjunker med ökande höjd från ca 6000 till 4000 grader

fraunhoferska linjerna, de absorptionslinjer och band som J Fraunhofer (1887-1826) upptäckte i solens spektrum 1814 och senare även i andra stjärnor. A- och B-banden uppstår genom absorption av syremolekyler i jordatmosfären och a-bandet genom vattenånga. Övriga åtta linjer och band beror på absorption i stjärnatmosfären.

förmörkelsevariabler, se dubbelstjärnor

galaktisk rotation, omloppsrörelsen kring galaxcentrum för stjärnor och gas. Den storskaliga systematiska rörelsen är tydligast i spiralgalaxerna. Rotationen är differentiell, dvs sker med olika hastighet på olika centrumavstånd.

galax, stjärnsystem sammanhållet av inbördes gravitation. Galaxer förekommer i varierande storlekar och former. De klassificeras efter sina former i elliptiska (E), spiralgalaxer (S) och stavspiralgalaxer (SB). En mellanform är S0-galaxer. Därtill finns oregelbundna galaxer (Irr) och pekuljära (p), de senare kan vara fall av kollisioner eller kraftig gravitationell växelverkan. Den vanligaste galaxtypen är antagligen dvärggalaxen med storleksordningen 100 000 stjärnor. De mest massiva elliptiska galaxerna kan ha 10 gånger så många stjärnor som Vintergatan, vars stjärnantal uppskattas till ett par hundra miljarder.

galaxhop, samling av galaxer, bundna av inbördes gravitation. Galaxhopar kan innehålla få galaxer eller tusentals.Vintergatan tillhör den lilla Lokala galaxgruppen. Närmaste större galaxhop är Virgohopen. Galaxhopar tenderar att samla sig i superhopar.

gammaastronomi, observationer med höghöjdsballonger och satelliter i våglängdsområdet från 0,01 nm och kortare, vilket motsvarer energier från 100 keV. Den mest energirika strålningen detekteras dock genom markobservationer av Tjerenkovstrålningen, som uppstår i atmosfären. De tidigaste genommönstringarna av himlen på gammavåglängder gjordes under 1970-talet. Vintergatans plan och centrum och vissa andra källor hittades. Gammastrålningen kommer från kollisioner mellan kosmisk partikelstrålning och interstellär gas, vid annihilation mellan elektroner och positroner och vid radioaktivt sönderfall i samband med supernovor. Kortvariga gammautbrott (gamma ray burst, GRB) har iakttagits sedan 1967. Någon energirik process på stora avstånd tycks ge upphov till gammautbrott.

geocentrisk, med jorden som centrum, t.ex. ett koordinatsystem med origo i jordens centrum, eller ett kosmologiskt system där jorden är medelpunkt i världsalltet.

geo-heliocentriskt system, kosmologiskt system där Merkurius och Venus kretsar omkring solen, som i sin tur och i likhet med övriga himlakroppar kretsar kring jorden. Det geo-heliocentriska systemet, som tillskrives Herakleides från Pontos (388-315 f.Kr), var aktuellt under den tidiga medeltiden.

gnomon, lodrät stav eller pelare, vars skugga på marken används för att bestämma solens position på himlen. Gnomonens princip användes i olika typer av solur och är känd från flera kulturkretsar.

Greenwichmeridianen, longituden 0E, som går igenom det gamla Greenwichobservatoriet nära London sedan definitionen år 1884.

gregorianska kalendern, en modifiering av den julianska kalendern genom uteslutning av 3 skottdagar på 400 år för att få bättre överensstämmelse mellan det genomsnittliga kalenderåret, som genom reformen blev 365, 2425 dygn, och det tropiska (årstids-)året, 365,2422 dygn. Kalendern har sitt namn efter påven Gregorius XIII. Den gregorianska kalendern infördes i Sverige år 1753 och kallades "nya stilen".

gyllental, det tal som anger ett års ordningsnummer i Metons cykel. Perioden är 19 år efter vilka månfaserna återigen infaller på i det närmaste samma datum.

heliakisk nedgång, inträffar det dygn då en stjärna för sista gången för säsongen är synlig i väster efter solnedgången. Jfr. kosmisk nedgång.

heliakisk uppgång, inträffar det dygn då en stjärna för första gången för säsongen är synlig i öster före soluppgången. Jfr akronytisk uppgång.

heliocentrisk, med solen som centrum, t.ex. ett koordinatsystem med origo i solen eller ett världssystem som bygger på att solen är centrum i världsalltet.

heliometer, refraktor med objektivlinsen delad i halvor som kan förskjutas relativt varandra. Heliometern ger två bilder av en stjärna och bildernas lägen varierar med förskjutningen. Instrumentet användes för precisionsmätningar av små vinkelavstånd innan fotografiska metoder kom i bruk. Den första heliometern tillverkades av J. Dollond 1754. År 1838 publicerade F. Bessel sina resultat av mångåriga mätningar med en heliometer av dubbelstjärnan 61 Cygni, vilka ledde till den första bestämningen av en stjärnparallax.

Hertzsprung-Russell-diagram, HR-diagram, en grafisk framställning av stjärnornas absoluta ljusstyrkor eller luminositeter mot något mått på deras temperatur, vanligen spektraltyp eller färg. En stjärnas position i diagrammet avslöjar i vilken utvecklingsfas den befinner sig. Diagonalt i diagrammet från hög ljusstyrka och hög temperatur till låg ljusstyrka och låg temperatur sträcker sig huvudserien. Den representerar de stjärnor som omvandlar väte till helium i sina centra. Stjärnmassan bestämmer positionen längs huvudserien med de mest massiva högst upp. Ovanför huvudserien befinner sig jätte- och superjätteserierna med stjärnor som förbrukat vätet i centrum och befinner sig i senare utvecklingsstadier. Långsamt kallnande stjärnor i slutfasen av sin utveckling upptar de vita dvärgarnas område i HR-diagrammets nedre vänstra del. H.N. Russell (1877-1957) och E. Hertzsprung (1873-1967) fann omkring 1910 oberoende av varandra att stjärnor med samma temperatur kunde ha olika luminositet och lade därmed grunden till HR-diagrammet.

himmelsekvator, den storcirkel på himmelssfären som delar sfären i en nordlig och en sydlig halva. Jordens ekvatorsplan skär himmelssfären i himmelsekvatorn.

himmelspoler, jordaxelns förlängning träffar himmelssfären i två punkter, den norra himmelspolen och den södra.

hippopede, en planetbana som har formen av siffran 8, genererad med hjälp av två koncentriska sfärer, vilka roterar med samma fart men i motsatt riktning.

homocentrisk, ett världssystem med människan i centrum, motsatsen till teocentrisk.

horisont, den storcirkel på himlen vars pol är zenit. Horisont kan även betyda synrand, dvs observatörens begränsning.

Hubblekonstanten, Hubbleparametern, (symbol H), kosmologisk parameter som beskriver hastigheten i universums expansion. Värdet anses ligga omkring 70 km/s per megaparsek. Bestämningar av Hubblekonstanten bygger på mätningar av rödförskjutning och avstånd för avlägsna galaxer.

Hubbletelskopet, Hubble Space Telescope, HST, rymdteleskop med 2,4 m spegel, uppsänt 1990 och med en förväntad livslängd på ca 20 år. HST är byggt för observationer med olika hjälpinstrument i synligt ljus, UV och det nära infraröda spektralområdet. Servicebesök med rymdfärjor har gjorts vid flera tillfällen.

huvudplaneterna, de nio stora planeterna i solsystemet, Merkurius,Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto.

huvudserie, se Hertzsprung-Russell-diagrammet.

höstdagjämning, se dagjämning.

höstdagjämningspunkten, den punkt på himmelssfären där solen passerar från den norra himmelshalvan till den södra. Det är den ena skärningspunkten mellan ekliptikan och himmelsekvatorn.

impetus, beteckningen på "inre kraft" som förklarar hur ett kastat föremål fortsätter framåt. Impetusteorin formulerades av J. Buridan på 1300-talet och tillämpades även på himlakopparna: Deras sfärer fortsätter med samma rotationshastighet som de en gång fick vid världens skapelse eftersom det inte finns någon himmelsk friktion. Detta mekaniska synsätt är ett steg på vägen bort från den aristoteliska fysiken.

inklination, lutning, (symbol i), banelement, som anger vinkeln mellan banplanet för en himlakropp och ett referensplan. I planetsystemet är referensplanet ekliptikan. Även andra betydelser förekommer, t.ex. kan vinkeln mellan ekvatorsplan och banplan för en himlakropp kallas inklination.

inertia, tröghet, i newtonsk mekanik, strävan - för en kropp som inte utsätts för någon kraft - att bibehålla sitt tillstånd av vila eller likformig rätlinjig rörelse.

infrarödastronomi, IR-astronomi, observationer i våglängdsområdet från omkring 700 nm (0,7 mikrometer) till 1 mm, dvs mellan det synliga ljuset och radioområdet i det elektromagnetiska spektret. Till största delen blir IR-strålning absorberad i jordatmosfären, men några s.k. fönster släpper igenom strålning till marken. IR-strålning som är långvågigare än 300 mikrometer sägs falla inom submillimeterområdet och kan observeras från höga berg. Observationer på IR-området görs från hög höjd i atmosfären eller från satellit. IRAS genommönstrade under 1983 95% av himlen och registerade nära 250 000 IR-källor. Denna satellit har följts av ISO 1995-98 och ODIN 2001. IR-strålning observeras från kropparna i solsystemet, stjärnor med kalla atmosfärer, stoftkorn och stora molekyler i den interstellära materien, från stjärnbildningsområden och galaxkärnor.

inre planeter, (eng. inferior planets), planeter med banor närmare solen än jorden, dvs Merkurius och Venus. Efter påverkan från engelskans "inner planets", möter man även beteckningen inre planeter på de jordlika planeterna, som även omfattar jorden och Mars.

interkalation, ett begrepp inom tideräkningen vilket innebär inskjutande av extra dagar, veckor eller en månad (skottmånad) för att bringa en lunisolarkalender i takt med året.

jonisering, den process då en atom genom förlust av en eller flera elektroner övergår från att vara neutral till att bli positivt elektriskt laddad. En jon kan emellertid även bli negativt laddad, dvs få ett överskott av elektroner, men i detta fall benämnes inte processen jonisering.

julianska kalendern, tideräkning som infördes av Julius Caesar år 46 f.Kr. I denna kalender börjar året den 1 januari, det har 365 dygn och vart fjärde år är skottår. Därigenom blir kalenderåret i medeltal 365,25 dygn. Det ger på 1000 år en förskjutning i förhållande till årstidsåret (det tropiska året) med nära 8 dygn och ledde till införandet av den gregorianska kalendern.

kalender, 1. tideräkning, t.ex. den gregorianska kalendern. 2. almanacka

Kallipos cykel, 76-årsperiod, motsvarande fyra 19-årsperioder med 940 månader, vilket ger 27759 dygn. Det är 1 dygn mindre än fyra metonska cykler, och ger en bättre överensstämmelse mellan månfas och datum än Metons cykel.

kardinalpunkter, fyra punkter på horisontens cirkel: nordpunkten, ostpunkten, sydpunkten och västpunkten. Sett på himmelssfären är nord- och sydpunkten horisontens skärningar med meridianen, medan ost- och västpunkten är horisontens skärningar med himmelsekvatorn.

kiloparsek, kpc, tusen parsek.

klotformig stjärnhop, tät, ungefärligen sfärisk stjärnsamling innehållande tusentals till miljoner stjärnor. De klotformiga stjärnhoparna i Vintergatan innehåller en del av galaxens äldsta stjärnor. Hoparna formar en sfärisk halo kring Vintergatans huvudplan. Klotformiga stjärnhopar hittas även i främmande galaxer. Jämför öppna stjärnhopar.

komet, liten himlakropp i bana kring solen. Den fasta kärnan på några km består huvudsakligen av is, men med inblanding av stoft. Kometer som kommer nära solen utvecklar en tunn atmosfär, koma. Kärnan och koman kallas tillsammans för kometens huvud. Det kan bli 100 000 km stort. Långa kometsvansar kan utvecklas i de fall då kometer kommer ungefär på jordens avstånd från solen eller närmare. Ofta kan man urskilja en plasmasvans (av joniserad gas) och en stoftsvans.Kometbanorna är vanligen ellipser med hög excentricitet, och den mesta tiden av sitt varv kring solen tillbringar kometen inaktiv och osynlig långt ut i solsystemet. Eftersom kometerna förlorar massa vid varje passage nära solen måste deras livslängd vara mycket kortare än solsystemets. Från reservoirer av små iskroppar i solystemets ytterområden och ut mot 100 000 astronomiska enheter, kan nya kometer efter störningar komma in i nya banor mot solens närhet.

konjunktion, uppstår när två himlakroppar har samma rektascension eller samma längd i ekliptikan. Venus och Merkurius kan befinna sig i "nedre konjunktion" med solen när de står mellan solen och jorden. Läget bortom solen kallas "övre konjunktion". Jämför opposition.

konstellation, 1. stjärnbild, en grupp av stjärnor som bildar ett iögonenfallande mönster. Ptolemaios namngav 48 stjärnbilder, medan den moderna stjärnkartan upptar 88 stycken. Den Internationella Astronomiska Unionen, IAU, drog upp gränser mellan stjärnbilderna 1930 så att hela himlen är täckt av stjärnbilder i olika former och storlekar. 2. planeter eller andra kroppar i solsystemet säges bilda konstellationer med varandra och med stjärnor, solen och månen.

kontinuerligt spektrum, emissionsspektrum som sträcker sig över ett stort intervall i våglängd. Kontinuerligt spektrum uppstår när joniserade atomer rekombinerar med fria elektroner eller när fria elektroner bromsas t.ex. i närheten av en atomkärna. Elektronerna kan i dessa fall ha varierande energier inom ett brett intervall, vilket ger strålning på alla motsvarande våglängder.

korona, solens yttersta atmosfär. Koronans gas är mycket tunn, men gaspartiklarna har höga hastigheter och temperaturen är omkring 1 miljon grader. Koronan är inte stabil utan övergår i solvinden som sveper ut i planetsystemet. Gasrörelserna styrs av magnetfältet. Koronan gränsar inåt mot kromosfären.

korpuskler, äldre benämning på partiklar. Korpuskularteorin uppställdes av Newton 1698 och innebär att ljus består av korpuskler som skickas ut med hög fart från en källa.

kosmisk bakgrundsstrålning, svag elektromagnetisk strålning med i det närmaste samma intensitet från alla riktningar på himlen och med ett spektrum som motsvarar temperaturen 2,73 K. Strålningen upptäcktes 1965 och tolkas som en rest av strålningen från det tidiga skede i universums utveckling då det först blev genomskinligt. Den kosmiska bakgrundsstrålningen är något varmare än genomsnittligt i riktning mot Lejonets stjärnbild och kallare i motsatt riktning (Vattumannen). Avvikelsen är 0,0033 K och tolkas som en effekt av att jorden har en rörelse relativt universums allmänna expansion. Temperaturvariationer av storleksordningen 100 mikrokelvin inom små områden, s.k. heta fläckar, tolkas som tecken på fluktuationer i densitet hos gasen i ett ungt universum.

kosmisk nedgång, den tidpunkt då man för första gången för säsongen ser en stjärna gå ner strax före soluppgången. Jfr heliakisk nedgång.

kosmogoni, studiet av hur universums materiella kroppar bildats, oftast med inriktning på solsystemets kroppar.

kosmologi, studiet av universums struktur med inriktning på att konstruera modeller för storskalig utveckling och tester av dessa modeller meddelst observationer.

kosmologiska principen, en grundtanke vid konstruktionen av kosmologiska modeller. Den kosmologiska principen säger att universum är homogent och isotropiskt, dvs att det inte går att särskilja speciella områden eller riktningar som avvikande från resten av universum. Enligt den perfekta (ibland kallad fullkomliga) kosmolgiska principen inbegripes även tiden, så att ingen storskalig utveckling skulle kunna urskiljas. Den senare uppfattningen är tillämplig på det <stationära tillståndets kosmologi (steady state-teorin) medan den allmänt rådande big bang-teorin bekänner sig till en svagare variant av den kosmologiska principen.

kromatisk aberration, det avbildningsfel som uppstår när ljus av olika våglängder bryts i en lins och samlar sig till brännpunkter på olika fokalavstånd. Se akromatiskt objektiv.

kromosfär, det solatmosfärsskikt som gränsar nedåt mot fotosfären och uppåt mot koronan. Från kromosfärens undre del, där temperaturen når ett minimum vid 4000K faller gasens densitet kraftigt utåt i solatmosfären medan temperaturen stiger mot 100 000 K. Kromosfären (färgsfären) har fått sitt namn från det röda ljus som framträder vid början och slutet av totala solförmörkelser.

kronologi, läran om tidsindelning och tideräkning.

kulmination, det läge för en himlakropp då den passerar meridianen sett från någon plats på jordytan. Varje dygn inträffar två kulminationer. Den som sker närmast zenit kallas övre kulmination, den som är längre från zenit kallas undre kulmination. Cirkumpolära stjärnor kan observeras i båda sina kulminationslägen.

kvadrant, vinkelmätningsinstrument bestående av en graderad kvartscirkelbåge och en rörlig arm med sikte.

kvadratur, det läge för en himlakropp då sett från jorden vinkeln mellan solen och himlakroppen är 90E. Elongationen är då 90E eller 270E. Vid halvmåne är månen i kvadratur.

kvasar, en typ av kompakt objekt med hög rödförskjutning av sitt spektrum, upptäckt 1963. Variabel ljusstyrka med perioder omkring ett par dygn tyder på att kvasarerna inte är större än ett par hundra astronomiska enheter. Kvasarer är avlägsna och mycket luminösa. De höga energierna kan förklaras med svarta hål som slukar infallande materia. Kvasaren är en typ av aktiv galaxkärna (AGN).

latitud, bredd, på jorden detsamma som polhöjd, på himlen används ekliptikal bredd (latitud) för vinkelavstånd från ekliptikan och galaktisk bredd (latitud) för vinkelavståndet från galaktiska ekvatorn.

ljushastighet, den elektromagnetiska strålningens hastighet (symbol c) i vakuum, 299 792 485,0 m/s. Denna hastighet förblir densamma oberoenda av den inbördes hastigheten mellan observatör och ljuskälla. Ole Römer gjorde den första realistiska uppskattningen av ljushastigheten år 1675.

ljusår, den sträcka ljuset färdas i vakuum under ett tropiskt (årstids-)år. 1 ljusår är 9,4607 H 1012 km = 0,3066 parsek = 63 240 astronomiska enheter.

Lokala galaxgruppen, den lilla grupp av galaxer där Vintergatan ingår. För närvarande är ungefär 40 galaxer kända, de flesta ljussvaga dvärggalaxer. Andromedagalaxen, Magellanska molnen och Triangelgalaxen ingår i Lokala gruppen, som omfattar ett område i rymden med ca 5 miljoner ljusårs diameter.

longitud, längd, på jorden mätes longitud från Greenwichmeridianen mot öster och väster 0E - 180E. På himlen mäts ekliptikal längd (longitud) från vårdagjämningspunkten mot öster längs ekliptikan. Galaktisk längd (longitud) mäts från Vintergatans centrum (koordinater 2000: RA 17h 46m, dec. -28E 56') moturs för en betraktare som ser Vintergatan från dess norra sida (dvs den sida där jordens nordpol befinner sig).

luminositet, en himlakropps totala utstrålade effekt. Solens luminositet är 3,85A1026 W.

lunation, tidsintervallet mellan två likadana månfaser, t.ex. från en nymåne till nästa.

lunisolarkalender, en tideräkning som bygger på att de tre enheterna soldygnet, månaden och året sammanställs till en kalender. Eftersom ingen av enheterna är ett helt antal av någon av de andra är lunisolarkalendern komplicerad för praktiskt bruk.

Magellanska molnen, två satellitgalaxer till Vintergatan. Stora Magellanska molnet ligger på avståndet 160 000 ljusår i stjärnbilderna Svärdfisken (Doradus) och Taffelberget (Mensa) och upptar ca 6E på himlen. Lilla Magellanska molnet ligger på avståndet 200 000 ljusår i Tukanen (Tucana) och är ungefär hälften så stort. Ett vätgasmoln, Magellanska strömmmen, sträcker sig från Vintergatan och sammanbinder de båda Magellanska molnen. Det lilla molnet är långsträckt i synlinjens riktning, och det är troligt att tidvattenkrafter åstadkommit de utdragna formerna vid närpassager. Båda molnen klassificeras som oregelbundna, men de har stavstruktur med antydan till spiralarmar.

magnitud, storlek, ett mått på en stjärnas ljusstyrka. Apparent magnitud mäter ljusstyrkan sett från jorden utanför atmosfären medan absolut magnitud är ett mått på stjärnans utstrålning oberoende av avståndet. Bolometrisk magnitud mäter stjärnans totala utstrålning på alla våglängder. Den bolometriska magnituden kan räknas om till luminositet.

makrokosmos, världsalltet

meridian, storcirkel som går genom himmelspolerna och zenit för en viss horisont. Meridianen skär horisonten i syd- och nordpunkterna.

meteor, stjärnfall, kortvarigt ljussken på natthimlen orsakat av inträngande i atmosfären av en stoftpartikel, meteoroid, med ursprung i en komet eller en asteroid. Skenet uppstår när partikelns ytskikt slits sönder av kolliderande luftatomer (ablation) med jonisation som följd längs ett 20-30 km långt stråk. Det typiska meteorskenet kommer från en partikel som är ca 8 mm i diameter.

meteorit, den del av en liten himlakropp (meteoroid) som når marken efter passagen genom atmosfären. De vanligaste är stenmeteoriterna, men eftersom järnmeteoriter är lättare att urskilja hittas ungefär lika många sådana. De flesta meteoriter är fragment av asteroider men det finns några som anses komma från månen och från Mars.

Metons cykel, en period av 19 år som motsvarar 235 synodiska månader så när som på 2 timmar. Man får på grund av detta nästan samma datum för lunationerna upprepade med denna period. Jämför Kalippos cykel.

mikrokosmos, den lilla världen, även enskild varelse som på alla punkter avspeglar makrokosmos.

mikrometer, ett hjälpinstrument för att mäta små vinklar.

muwaqqit, en tidskontrollant i moskén, vanligen en astronom som ser till att de dagliga bönerna förrättas vid bestämda tider och anger rätt riktning till Mekka, dit varje rättrogen måste vända sin bön.

månfasmånad, se synodisk månad

månförmörkelse, den händelse som inträffar när månen går in i jordens skugga. När månen befinner sig i halvskuggan är förmörkelsen inte synlig för blotta ögat. Partiell månförmörkelse inträffar när månen delvis befinner sig i helskuggan, och total månförmörkelse när hela månen är i helskuggan.

mörk energi, energi som får universum att accelerera i sin expansion. Observationer av mycket avlägsna supernovor tyder på att universums expansionshastighet är ökande.

mörk materia, osynlig (ickestrålande) materia, vars närvaro i universum härleds ur rörelseförhållandena i galaxer och galaxhopar där rörelserna är för stora för att förklaras av den synliga materiens gravitation samt ur gravitationslinseffekter.

nadir, den punkt på himmelssfären som är rakt motsatt zenit.

nebulosa, diffus ljusfläck alternativt mörkt himmelsområde som avtecknar sig mot en bakgrund av stjärnor och ljus nebulositet. Enligt äldre språkbruk omfattar nebulosabeteckningen allt diffust lysande himmelsljus med undantag av kometer. Till nebulosor räknades även vad som senare kom att kallas galaxer, t.ex. "Andromedanebulosan". Den moderna beteckningen nebulosa omfattar gas- och stoftmoln. När de är upphettade lyser de som emissionsnebulosor. Reflekterande stoftkorn ger upphov till reflexionsnebulosor, och mörka nebulosor innehåller stoft som skymmer bakomliggande stjärnor och gas.

neutron, elementarpartikel utan elektrisk laddning. Tillsammans med protoner utgör neutronerna byggstenar till grundämnenas atomkärnor.

neutronstjärna, en extremt tät stjärna, några få 10-tals kilometer i diameter, huvudsakligen uppbyggd av neutroner. Neutronstjärnor kan bildas som rester av supernovautbrott i massiva stjärnor och vissa av dem kan observeras som pulsarer.

NGT Next Generation Telescope

nod, den punkt där en himlakropps bana skär en referenscirkel, t.ex. himmelsekvatorn eller ekliptikan. Uppstigande noden passeras när himlakroppen går från söder mot norr. Motsatsen är den nedstigande noden.

nokturnal, instrument för tidmätning med hjälp av ställningen hos de cirkumpolära stjärnorna, speciellt hur riktningen från de två stjärnor i Karlavagnen som pekar ut Polstjärnan avviker från riktningen från nordmeridianen (från Polstjärnan mot horisontens nordpunkt).

nova, hastigt uppblossande stjärna som kan öka 10 magnituder under ett par dygn och vars ljusstyrka avklingar under loppet av månader. Novor uppkommer i täta dubbelstjärnor, där den ena komponenten är en vit dvärg och den andra en jättestjärna. Gas från jättens ytterskikt överförs till den vita dvärgen och åstadkommer kärnreaktioner som leder till explosioner på dess yta och massförluster. Om förloppet upprepas kallas novan rekurrent. Jämför supernova.

nutation, periodiska variationer i precessionen hos jordaxeln. Nutationen upptäcktes av J. Bradley 1747. Till största delen beror nutationen på att månbanan lutar i medeltal ca 5E mot ekliptikan. Månbanans noder gör ett varv längs ekliptikan på 18,6 år vilket ger upphov till nutationsperioden. Man kan även urskilja effekter av att månens och solens avstånd varierar.

nytändning, det tillfälle då den tilltagande månskäran först blir synlig efter nymåne.

objektiv, lins eller system av linser som ger en bild i teleskopet.

ockultation, det fenomen som uppstår när en mer närbelägen himlakropp, oftast månen eller en planet, ses passerar framför en annan himlakropp. Solförmörkelse är en ockultation, medan månförmörkelse är en "äkta" förmörkelse, dvs himlakroppen inträder i en skugga.

oktaeteris, åttaårsperiod i den gamla grekiska kalendern som användes från ca 520-talet f.Kr.

okular, lins som man tittar igenom när man använder ett teleskop.

Olbers paradox, motsättningen mellan att natthimlen är mörk och att en ändlös rymd med stjärnor (eller galaxer) i alla riktningar borde vara ljus. H. Olbers fäste uppmärksamhet på paradoxen 1823, men den är äldre än så. Paradoxen erbjuder olika lösningar beroende på kosmologisk modell. Den kan t.ex. förklaras med att universum eller dess lysande materia har begränsad ålder eller med hierarkisk struktur.

olympiad, den fyraårsperiod som ligger mellan två olympiska spel.

opposition, det läge som uppstår när två himlakroppar har 180E skillnad i rektascension eller i ekliptikal längd. Månen är i opposition (till solen) vid fullmåne.

parallax, skillnaden i riktning till ett objekt sett från två utsiktspunkter. Daglig parallax kan mätas för relativt närbelägna himlakroppar, vilkas uppmätta riktningar är beroende av observatörens position på jordytan. Så är t.ex. månens maximala dagliga parallax (horiontalparallaxen), den vinkel under vilken en månobservatör ser jordens radie. Vid månens medelavstånd uppgår vinkeln till 57'. Bestämning av årlig (trigonometrisk) parallax är den grundläggande metoden för mätning av stjärnavstånd. Baslinjen är i detta fall jordbanans diameter och i princip utnyttjar man den skillnad i riktning som uppstår under jordens årliga banrörelse. Se parsek.

parsek, pc, avståndsenhet definerad som det avstånd på vilket en observatör ser sträckan 1 astronomisk enhet uppta vinkeln 1 bågsekund.

perigeum, den punkt i månens eller en satellits bana kring jorden där avståndet är som minst.

perihelium, den punkt i banan för en kropp i solsystemet, där kroppen befinner sig som närmast solen.

period-luminositetsrelationen, sambandet mellan cepheidernas periodiska pulser och deras medelljusstyrkor. De ljusstarkaste har den längsta perioden. När relationen är känd kan mätning av en cepheids period ge dess luminositet, som tillsammans med den uppmätta apparenta ljusstyrkan ger stjärnans avstånd.

planetarisk nebulosa, nebulosatyp som fått sitt namn av att den liknar en liten skiva (som en planet) sedd i teleskopet. Planetariska nebulosor uppstår i slutfaserna av stjärnutvecklingen, då stjärnan blir instabil och förlorar gas till omgivningen.

pol, en punkt på en sfär 90E från dess ekvatorsplan. Himmelspolerna är de punkter där förlängningen av jordaxeln träffar himmelssfären. Ekliptikans pol och den galaktiska polen har motsvarande definitioner.

precession, en cirkelrörelse av himmelpolerna kring ekliptikans poler med en period på 25 800 år. Cirkelns radie är 23,5 grader dvs detsamma som vinkeln mellan ekvatorsplanet och ekliptikans plan. Precessionen beror på att jordens avplattning ger extra massa vid ekvatorn och att månens och solens gravitation strävar att vrida jordens ekvatorsplan att sammanfalla med dess banplan. På grund av jordrotationen uppkommer i stället en precesserande rörelse, lunisolarprecessionen. Till följd av precessionen är även dagjämningspunkterna i rörelse relativt stjärnhimlen. Variationerna i solens och månens gravitationella inverkan ger upphov till nutationen, en liten periodisk svängning omkring ett medelläge för polen.

proton, elementarpartikel med positiv elektrisk laddning. Tillsammans med neutroner utgör protonerna byggstenar till grundämnenas atomkärnor.

pulsar, ett objekt som skickar ut radiostrålning i täta, regelbundna pulser. Den första pulsaren upptäcktes av J. Bell 1967. Pulsarerna har identiferats med neutronstjärnor med sådan orientering att en strålningskon sveper förbi jorden när stjärnan roterar.

påskfullmåne, en teoretiskt beräknad, s.k. metonsk eller ecklesiastisk, fullmåne som inträffar på eller närmast efter 21 mars, och efter vilken påskdagen ska infalla närmaste följande söndag. Reglerna för det kristna påskfirandet bestämdes vid kyrkomötet i Nicaea år 325.

påskgränsen, påskterminen, det dygn då påskfullmånen inträffar.

qibla, böneriktning, inom islam mot Mecka.

quadrivium, de fyra naturvetenskaperna aritmetik, geometri, musik och astronomi som tillsammans med trivium: grammatik , retorik och dialektik utgör de sju "fria konsterna" vilka undervisades i vid medeltida högre lärosäten.

radialhastighet, hastighet i synlinjens riktning, mot eller från observatören. Radialhastigheten mätes ur dopplereffekten på en ljuskällas spektrum.

radiokälla, himmelsobjekt som utsänder radiostrålning.

radiostjärna, föråldrat namn på radiokälla. Vanliga stjärnor har ingen stark utstrålning på radiovåglängder.

radioteleskop, instrument konstruerade för att ta emot och registrera strålning på radiovåglängder. Eftersom radiovågor är långa krävs stora aperturer för att nå god upplösning (detaljskärpa) i "bilden". Radioteleskopen arbetar därför med stora reflektorer och med samverkan mellan flera teleskop (interferometriteknik) för att uppnå effekten av stora aperturer.

radius vektor, sammanbindningslinjen mellan solen och en planet.

reflektor, spegelteleskop, teleskop vars ljussamlande enhet är en spegel.

refraktor, linsteleskop, teleskop vars ljussamlande enhet är en lins.

rektascension, R.A. α, koordinat i ekvatorns system, se ekvatoriella koordinater.

retrograd, beteckning på rörelseriktningen för en himlakropp. Retrograd rörelse på stjärnhimlen betyder att himlakroppen rör sig från öster mot väster relativt stjärnorna. Retrograd rörelse i banan betyder att en himlakropp rör sig medsols sett från en position ovanför solens norra pol eller att en himlakropp roterar medsols sett från nämnda position.

RR Lyraestjärnor, pulserande stjärnor som bl a hittas i klotformiga stjärnhopar. Eftersom RR Lyraestjärnorna har ett litet intervall i medelljusstyrka, kan de användas för avståndsbestämningar på liknande sätt som cepheiderna.

rödförskjutning, (beteckning z) förskjutning av spektrum för en ljuskälla mot spektrums röda, dvs långvågiga, ände. Rörelse i synlinjens riktning bort från observatören ger på grund av dopplereffekten rödförskjutning. z-värdet defineras som våglängdsförskjutningen i förhållande till vilovåglängden för den aktuella strålningen. Med ökande avstånd i den intergalaktiska rymden tilltal rödförskjutningen enligt Hubbles lag: cz = Hr, där c är ljushastigheten, H är Hubblekonstanten och r avståndet. För objekt på stora avstånd betraktar man rödförskjutningen som en effekt av rymdens expansion snarare än egentlig hastighet. Den systematiska rödförskjutningen observeras för avlägsna galaxer. Inom Vintergatan och Lokala gruppen kan stjärnor såväl som hela stjärnsystem uppvisa blåförskjutning. Relativistisk eller gravitationell rödförskjutning uppstår i starka gravitationsfält därför att strålningen drabbas av energiförlust när den rör sig igenom fältet.

Saroscykeln, en cykel av förmörkelser på 18 år och 11 dygn. Under denna period uppträder mån- och solförmörkelser i samma ordning och mellanrum. Under Sarosperioden rör sig månbanans noder, dvs skärningspunkterna mellan månbanan och ekliptikan, nära ett varv runt ekliptikan.

sextant, vinkelmätningsinstrument, vanligen använt för uppmätning av himlakroppars höjd över horisonten till sjöss.

sfärisk aberration, avbildningsfel hos linser och speglar. Sfäriska ytor bryter, respektive reflekterar de strålar som träffar centralt till ett fokus som skiljer sig från randstrålarnas fokus.

siderisk månad, månens omloppstid i banan kring jorden relativt stjärnorna, 27,32166 dygn.

siderisk omloppstid, ett varv i en himlakropps bana relativt stjärnorna.

skottår, år med en extra dag inskjuten. I den gregorianska kalendern är vart fjärde år skottår med undantag av tre jämna sekelår av fyra.

solcykel, 1. den elvaåriga cykeln för solaktiviteten. 2. en period på 28 år, efter vilken veckodagarna infaller på samma datum.

solfläck, mörkt område i solens fotosfär. Solfläckarna tilltar i storlek och antal när solaktiviteten ökar. De håller lägre temperatur än den omgivande solatmosfären och karaktäriseras av starka magnetfält.

solförmörkelse, den händelse som inträffar när månen passerar framför solen från jorden sett. Flera solförmörkelser inträffar varje år. Total solförmörkelse kan observeras inom ett högst några mil brett band som drar fram över jordytan med jordrotationen. Utanför totalitetszonen är förmörkelsen partiell. Om månen är för avlägsen för att helt täcka solen uppstår en ringformig solförmörkelse. Det förekommer att förmörkelser är delvis totala, delvis ringformiga. Partiella förmörkelser utan totalitetszon inträffar i de fall då månskuggan inte träffar marken.

solstånd, solens passage genom sitt sydligaste (vintersolstånd) och nordligaste (sommarsolstånd) läge i ekliptikan. Vid sommarsolståndet, omkring den 22 juni, står solen i zenit någonstans på Kräftans vändkrets, vid vinterstolståndet, omkring den 22 december någonstans på Stenbockens vändkrets. Motsvarande punkter i banan kallas solstitier.

sommartid, inleds med att flytta fram klockan en timme på våren och avslutas vid återgång till normaltid på hösten med att flytta tillbaka klockan en timme. Avsikten med införandet av sommartid är att den ljusa delen av dygnet ska utnyttjas bättre, något som knappast har mätbara effekter i nordligt belägna länder. Sverige är emellertid anpassat till Europa.

Sothisperioden, en cykel på 1 460 år i den egyptiska kalendern. Det är den tid det tar för året att komma tillbaka i samma läge i förhållande till årstiden om man använder sig av ett år på 365 dygn.

spektralanalys, undersökning av en ljuskällas spektrum. Detta avslöjar källans fysiska beskaffenhet som temperatur och grundämnessammansättning.

spektralklassifikation, sortering av stjärnor efter utseendet hos deras spektra. Bland många system kan nämnas Harvardklassifikationen, som började utvecklas vid slutet av 1800-talet. MK-klassifiktionen är en utbyggnad till att förutom sortera stjärnor efter temperatur (se spektraltyp) även indela dem i luminositetsklasser.

spektraltyp, en grupp av stjärnor som uppvisar samma absorptionslinjer i sina spektra. De flesta stjärnor faller inom spektraltyperna O, B, A, F, G, K och M som motsvarar fallande yttemperatur.

spektrallinjer, absorptions- och emissionslinjer. Tunna heta gaser uppvisar emissionslinjespektra medan stjärnor har kontinuerliga spektra genomdragna av absorptionslinjer.

spektrograf, instrument som gör ett spektrum av infallande ljus. Spektrografen innehåller en disperserande (ljusspridande) enhet, vanligen ett gitter. Prismaspektrografer är föråldrade men moderna spektrografer kan innehålla ett prisma med gitterritsor på ytan, ett s.k. grism. I Fourierspektrografen utnyttjas interferens mellan ljusstrålar som gått olika vägar och som med hjälp av frekvensanalys (Fouriertransform) kan översättas till ett spektrum.

spektroskopisk dubbelstjärna, se dubbelstjärna.

spiralnebulosa, äldre beteckning på spiralgalax. Se nebulosa och galax.

steady state-teorin, stationära tillståndets teori, en familj av kosmologiska teorier som bygger på grundtanken att universum som helhet inte uppvisar någon långsiktig utveckling. Enligt steady-state teorier pågår skapelse av materia, vilket håller medeldensiteten konstant trots universums expansion. Teorin presenterades 1948 av H. Bondi, T. Gold och F. Hoyle. Jämför big bang.

stjärnfall, se meteor

storcirkel, en cirkel som utgör skärningen mellan en sfärisk yta och ett plan som går genom sfärens medelpunkt. Andra skärningar bildar lillcirklar. Den kortaste vägen mellan två punkter på en sfär ligger på den (unika) storcirkel som går igenom punkterna.

supernova, stjärnexplosion. Ljusökningen är ungefär 1000 gånger så stor som hos novor. Supernovor indelas i två huvudtyper: De exploderande, som klassificeras Ia, anses uppstå i dubbelstjärnor där en kompakt komponent (vit dvärg) får så mycket massa från den andra stjärnan att massgränsen för stabilitet (Chandrasekharmassan) överskrides, nya kärnreaktioner sätter in och hela stjärnan exploderar. Det är också möjligt att den exploderande supernovan uppstår genom sammansmältning av två vita dvärgar. Den andra huvudtypen av supernova innehåller massiva stjärnor, som undergår gravitationell kollaps i slutfasen av sin utveckling. Man skiljer här mellan typ II, som vid explosionen har en betydande väteatmosfär, typ Ib som har förlorat vätehöljet och typ Ic som därtill förlorat sitt yttre helium.

svart hål, område i rymden, begränsat av en händelsehorisont, vars radie bestäms av det svarta hålets massa. Ett svart hål är ett objekt med ett så starkt gravitationsfält att flykthastigheten är större än ljushastigheten, och inga signaler kan passera genom händelsehorisonten till omvärlden. Svarta hål kan tänkas bildas vid supernovautbrott där den kompakta reststjärnan har så stor massa att den inte uppnår något stabilt tillstånd som neutronstjärna. Massiva svarta hål kan befinna sig i galaxcentra och den gravitationella energi som frigöres när gas faller in i svarta hål anses vara energikällan för kvasarer och andra aktiva galaxkärnor.

synodisk månad, tiden mellan två på varandra följande lika faser hos månen, t.ex. mellan två nymånar. Den synodiska månaden är 29,5306 dygn. synodisk omloppstid, tiden för ett varv för en himlakropp runt en annan sett ifrån jorden. T.ex. utgör tiden mellan två på varandra följande oppositionslägen för en planet dess synodiska omloppstid.

syzygy, tidpunkten när månen är i opposition eller i konjunktion med solen.

söndagsbokstav, en bokstav som tilldelas söndagarna under ett år beroende på när i början av året den första söndagen inträffar. Är årets första dag en söndag är söndagsbokstaven A, om det är den andra dagen som är söndag blir det B osv till G. Man ingenkänner alltså år med samma söndagsbokstav genom att ett visst datum infaller på samma veckodag. Skottår har två söndagsbokstäver, en som gäller början av året och en annan efter skottdagen.

teocentrisk, (från grek. theós = Gud), ett världssystem som har Gud i centrum, motsatsen till homocentrisk.

transit, passage, användes vanligen för Merkurius- och Venuspassage, dvs när planeten från jorden sett passerar framför solskivan. Genomsnittligt inträffar 13 Merkuriuspassager per århundrade. Nästa kommer den 8 november 2006. Venuspassagerna uppträder i par med 8 års mellanrum, och över 100 år mellan paren. Förra paret uppträde 1874 och 1882. Senaste passagen ägde rum den 8 juni 2004 och dess par kamrat inträffar den 6 juni 2012. På 1700-talet observerades Venuspassagerna från observationsorter på stora inbördes avstånd på jorden och skillnaderna som uppmättes kunde användas till sin tids bästa bestämningar av solparallaxen (solavståndet) och därigenom hela solsystemets dimensioner.

trivium, se quadrivium.

tropik, se <vändkrets

tropiskt år, årstidsår, tiden för ett varv av solen på stjärnhimlen relativt vårdagjämningspunkten, 365,2422 medelsoldygn.

ultraviolett strålning, UV-strålning, elektromagnetisk strålning i våglängdsområdet från det synliga ljuset till röntgenområdet, omkring 350 nm till 90 nm. Atmosfären är ogenomskinlig för UV-strålning utom för de allra längsta UV-våglängderna. De första observationerna inom UV-astronomin gjordes med raketer. Satellitobservationer började genomföras på 1960-talet. IUE-satelliten 1978-96 har följts av satelliter för den mest kortvågiga UV-strålningen: Rosat, 1990 och EUVE 1992. UV-strålning kommer t.ex. från de hetaste stjärnorna och från interstellär gas.

undre kulmination, se kulmination

variabla stjärnor, variabler, stjärnor med föränderliga ljusstyrkor. Ursprunget till variationerna är grund till indelning i några huvudgrupper: Förmörkelsevariabler (se dubbelstjärnor), varierar på grund av ömsesidiga förmörkelser av komponenterna. Pulserande stjärnor varierar i storlek och temperatur, en del regelbundet (ex. cepheider, RR Lyraestjärnor) andra utan synbar period. Även exploderande (eruptiva) stjärnor räknas till de variabla.

Vintergatan, det diffusa ljusa band som bildar en cirkel runt stjärnhimlen. Vintergatan är även namnet på hela stjärnsystemet, vars huvudplan avslöjar sig i det ljusa bandet. Vintergatan är en spiralgalax med flera hundra miljarder stjärnor och med gas och stoftmoln koncentrerade till huvudplanet. Solen befinner sig ca 26 000 ljusår från centrum. Vintergatans ställning som ett självständigt stjärnsystem, har varit känd sedan 1920-talet.

vintersolstånd, se solstånd

visuell magnitud, ljusstyrka inom ögat känslighetsområde, med maximum vid 560 nm. Vanligen användes V-magnituden (V för visuell) inom det fotometriska systemet UBV för att ange visuell magnitud.

vit dvärg, kompakt stjärna, ungefär av jordens storlek men med solens massa. Den vita dvärgen är en reststjärna som bildas i slutfasen av utvecklingen för lågmassiva stjärnor.

volvella, räkneinstrument i vilket de olika cirklarna i den ptolemaiska astronomin representeras av runda, graderade skivor. Med en enkel inställning av dessa skivor kan man beräkna planeternas position.

vårdagjämning, se dagjämning

vårdagjämningspunkten, den skärningspunkt mellan himmelsekvatorn och ekliptikan där solen går från södra himmelshalvan till den norra.

yttre planeter, planeter med banor utanför jordbanan. Jämför inre planeter

zenit, den ena av polerna i horisontens koordinatsystem, den motsatta heter nadir. Zenit befinner sig på 90E höjd över horisonten.

zij, i islamisk astronomi, ett tabellverk för beräkning av bl.a. solens , månens och planeternas positioner under året.

Zodiaken, se Djurkretsen

år, tidsenhet grundad på jordens omlopp kring solen. Beroende på referenspunkt definieras flera olika år: anomalistiskt år är omloppstiden relativt periheliet, 365,2596 medelsoldygn, tropiskt år är ett varv relativt vårdagjämnigspunkten, 365,2422 medelsoldygn, sideriskt år (stjärnår) är ett varv relativt en stjärna, 365,2564 medelsoldygn. Kalenderåret i den gregorianska kalendern är 365,2425 medelsoldygn.

årstider, astronomiskt bestäms årstiderna efter jordens plats i sin bana runt solen, se dagjämning och solstånd.

öppen stjärnhop, en grupp av tämligen nybildade stjärnor. Antalet ingående stjärnor kan variera mellan några tiotal och flera tusen. De öppna stjärnhoparna är emellertid inte rika stjärnrika som de klotformiga, och skiljer sig också från dessa genom att vara koncentrerade till Vintergatans plan där stjärnbildning pågår. Tidigare kallades de öppna stjärnhoparna "galaktiska".

övre kulmination, se kulmination

Författare: Anita Sundman och Jan Schober