|
Hej!
Upptäckten genom microlensing av den
"jordlika" planeten nyligen väcker ju
flera frågor, såsom
1. Att en stjärna passerar framför en annan måste
väl även i galaxens centrala, stjärntäta regioner vara osannolikt. Kan det
räcka med en passage där stjärnorna från jorden sett förblir "åtskilda"? Hade
man den bortre stjärnans magnitud under bevakning just därför att passagen
förutsågs? Den förberedande kartläggningen i stjärnvimlet 28000 ljusår in
mot galaxcentrum ter sig i så fall imponerande.
2. Att det lokala maximum som registrerades i
fluxkurvan tillskrivs en till den närmaste stjärnan hörande planet -
motiveras detta med närheten till det globala maximum jämte en
sannolikhetsbetraktelse? För det är väl många tusen ljusår längs synlinjen där
en annan kompakt massa kunde ha råkat åstadkomma en liknande effekt på
ljuskurvan?
Tyvärr måste man betala för att på nätet komma åt
artikeln i Nature. Inte har Astronomiska institutionen något lösenord för
sin studenter?
Följande sida är dock pedagogisk
Frågor om svarta hål: En kropp som från
oändligheten (eller som på stort avstånd erhållit en motsvarande
utgångshastighet) faller in mot ett svart hål och som vid händelsehorisonten når
flykthastigheten c kan ju tyckas förtjäna en oändlig relativistisk
massökning, åtminstone i ett system där dess hastighet mäts till c. Vad är
det egentligen för massa som tillförs singulariteten? Även om den infallande
kroppen utifrån sett ser ut att stanna vid horisonten så måste den förutom
vilomassan bära med sig en avsevärd kinetisk energi för vilken massa borde vara
slutformen. Och hur är det med masselement som inte faller in centralt utan
spiraliserar (som vid ackretion), där måste ju för impulsmomentets skull
spiraliseringen fortsätta innanför horisonten. Det kanske tar mycket längre tid
än man tror att nå singulariteten?
Mvh
Tomas Moll
|