|
Hej!
Jag ställde i under gårdagens föreläsning en
fråga om varför en klotformig stjärnhop under passage genom Vintergatans
plan blir av med företrädesvis mindre stjärnor. Gavitationen, som du Aage
åberopade som svar, från galaxskivan borde ju ha lika verkan på alla
stjärnstorlekar i hopen och glesheten mellan stjärnor både där och i skivan gör
kollisioner osannolika.
Jag har inte på nätet funnit den artikel vars
förstasida visades på OH i går kväll. I stället läste jag lite om hur SagDEG
(elliptisk dvärggalax) just nu vinkelrätt passerar Vintertatsplanet och då
syntes en rimlig förklaring till frågan skymta. Är det helt enkelt så att den
klotformiga stjärnhopens lättare stjärnor får banor krökta vid när passage av
enskilda stjärnor i galaxskivan? När hopens tyngre stjärnor passerarar och
vidkänns samma tyngdkrafter så påverkas deras banor mindre, i stället
ändras banorna mer för berörda stjärnor i galaxskivan. Hopens lättare stjärnor
skingras alltså på så vis lättare, är det rätt uppfattat?
En ytterligare reflexion:
Under filmen om Stephen Hawking nämndes "a tiny
point" som utångsläge i big bang för "the entire universe". Är det egentligen i
stället "the entire visible universe" som i dylika sammanhang borde ställas i
relation till "tiny point"? Att universum faktiskt är oändligt - hit
återkommer väl kursen senare - tycks ju nu vara en respekterad
möjlighet, trots att universum inte är mer platt än vad en ca 1.E50-faldig
inflation + Hubble-expansion tänjt ut det till. I så fall borde motsvarande
utgångsläge också ha varit oändligt, eftersom inte ens inflationen kunde
förvandla något ändligt till oändligt. Är det alltså det synliga universum vi
åsyftar när det komprimerade utgångsläget (med punktform eller snarare
Planckdimensioner) kommer på tal?
Hälsningar
Tomas
|