Hej!
Jag ställde i under gårdagens föreläsning en fråga om varför en klotformig stjärnhop under passage genom Vintergatans plan blir av med företrädesvis mindre stjärnor. Gavitationen, som du Aage åberopade som svar, från galaxskivan borde ju ha lika verkan på alla stjärnstorlekar i hopen och glesheten mellan stjärnor både där och i skivan gör kollisioner osannolika.
Jag har inte på nätet funnit den artikel vars förstasida visades på OH i går kväll. I stället läste jag lite om hur SagDEG (elliptisk dvärggalax) just nu vinkelrätt passerar Vintertatsplanet och då syntes en rimlig förklaring till frågan skymta. Är det helt enkelt så att den klotformiga stjärnhopens lättare stjärnor får banor krökta vid när passage av enskilda stjärnor i galaxskivan? När hopens tyngre stjärnor passerarar och vidkänns samma tyngdkrafter så påverkas deras banor mindre, i stället ändras banorna mer för berörda stjärnor i galaxskivan. Hopens lättare stjärnor skingras alltså på så vis lättare, är det rätt uppfattat?
En ytterligare reflexion:
Under filmen om Stephen Hawking nämndes "a tiny point" som utångsläge i big bang för "the entire universe". Är det egentligen i stället "the entire visible universe" som i dylika sammanhang borde ställas i relation till "tiny point"? Att universum faktiskt är oändligt - hit återkommer väl kursen senare - tycks ju nu vara en respekterad möjlighet, trots att universum inte är mer platt än vad en ca 1.E50-faldig inflation + Hubble-expansion tänjt ut det till. I så fall borde motsvarande utgångsläge också ha varit oändligt, eftersom inte ens inflationen kunde förvandla något ändligt till oändligt. Är det alltså det synliga universum vi åsyftar när det komprimerade utgångsläget (med punktform eller snarare Planckdimensioner) kommer på tal?
Hälsningar
Tomas