|
Hej!
I anslutning till förra föreläsningen var det någon
som fann det paradoxalt att man kan utnyttja t ex Jupiter som energikälla för
rymdsonder på väg längre ut i solsystemet.
Ty det hastighetstillskott man får genom att genom
att närma sig (= falla mot) Jupiter borde ju förbrukas på vägen därifrån,
upp genom planetens gravitationsfält.
Denna energisymmetri förutsätter dock en planet i
likformig rörelse, och sådana planeter finns inte. Jupiter, t
ex, accelererar ständigt mot solen. Om man närmar sig planeten på precis
rätt sätt är det därför möjligt för en rymdsond att få ett farttillskott på
vägen längre ut i solsystemet. Energin tas från planeten vars hastighet och
därmed medelbanhöjd över solen sjunker något.
Jag minns för övrigt i Astronomy en
artikel om att en sådan energiväxling i prinicip skulle kunna utnyttjas för att
förlänga Jordens beboeliga tid när solen blir en röd jätte.
Genom att använda någon av de teknologier som redan
diskuteras - för att avvärja ett prognostiserat asteroidnedslag genom att ändra
asteroidens rörelseriktning en aning - kan man välja ut stora asteroider som
väntas slå ner eller passera "inom räckhåll" och ändra deras banor till att
passera framför Jorden så att asteroiden bromsas (i motsats till rymdsonden
alltså) varvid planeten ökar sin banhastighet och stiger något högre över solen.
Detta skulle förstås behöva upprepas många gånger med långa mellanrum, men
enligt Astronomy kommer antalet stora asteroider med närpassager att räcka till
för att höja jordbanan till "tempererad zon" under den tid som återstår
innan solen växer till sig. Eftersom det sannolikt inte är solen som kommer
att sätta punkt för mänskligheten utan snarare något stort nedslag (av en
oförutsedd komet eller en asteroid som vi inte lyckats avstyra) mycket tidigare
så är dock tillvägagångssättet kanske inte något att satsa på.
På tal om hotande nedslag vill jag rekommendera en
artikel i majnumret av Sky&Telescope,
som handlar om den asteroid, benämnd 2004 MN4,
vilken vid jultiden i fjol rankades ända upp till 4 på Torinoskalan, alltså det
i särklass största nedslagshotet som någonsin beräknats sedan asteroiderna
började kartläggas med avseende på sådant hot. Genom s k prediscovery
observations (äldre fotografier) kunde man dock snart bestämma banan mycket
noggrannare och nedslag kan uteslutas vid den hotfulla tidpunkten 13 april 2029.
Icke desto mindre kommer passagen av den 320 m stora bumlingen då att ske
hårresande nära, på ett avstånd mindre än en tiondel av månens och fullt synligt
från Europa.
En helt annan sak: När första pulsaren upptäcktes
var ju en första tolkning av den intermittenta och regelbundna signalen att
den kom från en främmande civilisation.
I en artikel i New Scientist
läste jag om "Mysterious signals from 1000
light years away", konstaterade genom datorisead signalanalys av radiobrus från
rymden. Har man numera kommit till klarhet om även om dessa signalers ursprung,
någon som vet?
Hälsningar Tomas Moll
|