Hej!
I anslutning till förra föreläsningen var det någon som fann det paradoxalt att man kan utnyttja t ex Jupiter som energikälla för rymdsonder på väg längre ut i solsystemet.
Ty det hastighetstillskott man får genom att genom att närma sig (= falla mot) Jupiter borde ju förbrukas på vägen därifrån, upp genom planetens gravitationsfält.
Denna energisymmetri förutsätter dock en planet i likformig rörelse, och sådana planeter finns inte. Jupiter, t ex, accelererar ständigt mot solen. Om man närmar sig planeten på precis rätt sätt är det därför möjligt för en rymdsond att få ett farttillskott på vägen längre ut i solsystemet. Energin tas från planeten vars hastighet och därmed medelbanhöjd över solen sjunker något.
Jag minns för övrigt i Astronomy en artikel om att en sådan energiväxling i prinicip skulle kunna utnyttjas för att förlänga Jordens beboeliga tid när solen blir en röd jätte.
Genom att använda någon av de teknologier som redan diskuteras - för att avvärja ett prognostiserat asteroidnedslag genom att ändra asteroidens rörelseriktning en aning - kan man välja ut stora asteroider som väntas slå ner eller passera "inom räckhåll" och ändra deras banor till att passera framför Jorden så att asteroiden bromsas (i motsats till rymdsonden alltså) varvid planeten ökar sin banhastighet och stiger något högre över solen. Detta skulle förstås behöva upprepas många gånger med långa mellanrum, men enligt Astronomy kommer antalet stora asteroider med närpassager att räcka till för att höja jordbanan till "tempererad zon" under den tid som återstår innan solen växer till sig. Eftersom det sannolikt inte är solen som kommer att sätta punkt för mänskligheten utan snarare något stort nedslag (av en oförutsedd komet eller en asteroid som vi inte lyckats avstyra) mycket tidigare så är dock tillvägagångssättet kanske inte något att satsa på.
På tal om hotande nedslag vill jag rekommendera en artikel i majnumret av Sky&Telescope,
http://skyandtelescope.com/news/article_1458_1.asp
som handlar om den asteroid, benämnd 2004 MN4, vilken vid jultiden i fjol rankades ända upp till 4 på Torinoskalan, alltså det i särklass största nedslagshotet som någonsin beräknats sedan asteroiderna började kartläggas med avseende på sådant hot. Genom s k prediscovery observations (äldre fotografier) kunde man dock snart bestämma banan mycket noggrannare och nedslag kan uteslutas vid den hotfulla tidpunkten 13 april 2029. Icke desto mindre kommer passagen av den 320 m stora bumlingen då att ske hårresande nära, på ett avstånd mindre än en tiondel av månens och fullt synligt från Europa.
En helt annan sak: När första pulsaren upptäcktes var ju en första tolkning av den intermittenta och regelbundna signalen att den kom från en främmande civilisation.
I en artikel i New Scientist
(http://www.newscientist.com/news/print.jsp?id=ns99996341
läste jag om "Mysterious signals from 1000 light years away", konstaterade genom datorisead signalanalys av radiobrus från rymden. Har man numera kommit till klarhet om även om dessa signalers ursprung, någon som vet?
Hälsningar
Tomas Moll