Fotogalleriet
Bilderna tagna på fotografisk film är tagna med min Pentax spegelreflexkamera, ibland monterad på
det teleskopet som fanns vid Stockholms gamla
observatorium, en Celestron Schmidt-Cassegrain 8" (numer finns ett Meade LX-200 10"
där). En del CCD-bilder är tagna vid Stockholms Observatoriums
förra plats i Saltsjöbaden. CCDn är en Apogee AP7 monterad på ett spegelteleskop med spegeldiameter
på en meter. Tider är angivna i Universal Time (UT), vilket är lokal tid -1 timme (vintertid) eller
lokal tid -2 timmar (sommartid).
Genom att klicka på en ikon kan du få den respektive bilden med högre upplösning, alternativt
den motsvarande animationen.
(36614) Saltis
Jag har upptäckt och namngett en asteroid! Saltis fick den heta, efter
Stockholmsförorten Saltsjöbaden där Stockholms observatorium låg mellan 1931
och 2001. Jag har gjort en speciell Saltis-sida där
jag skriver mer om upptäckten. Det blev en del medial uppmärksamhet också;
referenserna hittar du på min publikationssida.
Jupiter med NOT
Den 2002-02-27 klockan 22:30 hade vi moln och dålig seeing vid
NOT, La Palma. Det
enda som syntes genom molnen var fullmånen och Jupiter. Så istället för
att observera våra vetenskapliga källor riktade jag NOT mot Jupiter och tog
dessa bilder i B- och U-bandet (blått och blåare filter). Jag försökte
ta fler färger, men planeten saturerade kameran redan vid de kortaste exponeringstiderna
(0.1s) i V och R (grönt och rött resp.). Månarna Ganymedes och Io syns även
de i bilderna. Notera att planeten roterat en smula mellan exponeringarna. Jag exponerade 3 x 0.2
sekunder i B och 3 x 0.6 s i U. Jag har förstärkt månarnas ljusstyrka något
i förhållande till planeten. Observerad i sällskap av Ilya Ilyin och Ingvar
Svärdh.
Saturnus med NOT
Under en observationstripp till La Palma och det
Nordiska Optiska Teleskopet (NOT) fick
vi rejält dåligt astronomiskt väder - moln och 1.5" seeing (atmosfärisk
turbulens). Vårt huvudprogram krävde hög signal och bra seeing (<1"). Eftersom
detta var omöjligt under rådande förhållanden riktade vi teleskopet
mot Saturnus, som var stark nog att synas genom molnen. Denna bild i B-bandet (blått
filter) visar planeten och fem av dess ungefär 30 kända månar. Jag har
förstärkt månarnas ljusstyrka något i förhållande till
planeten. Observerad 2002-02-25 klockan 23:25 i sällskap av René Liseau,
Ilya Ilyin och Ingvar Svärdh. Bilden är en summa av 10 x 0.7 sekunders exponeringar
(genom molnen!).
Norrsken över Stockholm
På kvällen den 6:e april 2000, medan solen närmade sig sitt solfläcksmaximum, uppträdde
ett fantastiskt norrsken över stora delar av Europa. Jag höll som bäst på att förbereda mig
inför att tillbringa en helnatt med att observera ett par svaga galaxer när jag upptäckte
några irriterande ljusa moln nära zenit. När jag tittade närmare och såg att de växlade form
väldigt snabbt insåg jag att det måste vara ett norrsken. Jag skrotade mina djuprymdsplaner
och njöt av norrskenet istället, som blev starkare för var minut som gick. Vid 22-tiden (lokal tid)
lyste hela himlen av röd-grön växlande norrsken, ett storartat skådespel. Tyvärr var
jag långt ifrån min kamera som låg hemma, men när jag kom hem vid 01:30-tiden var norrskenet
fortfarande igång, och det var då jag tog fotografiet som syns till höger, ifrån mitt
vardagsrumsfönster på Nybohov i Stockholm där jag bor.
Månmosaik
Den här mosaiken av månen har sammanställts med hjälp av 194 separata CCD-bilder som tagits med
det svenska 47.5 cm SVST (Swedish Vacuum Solar Telescope) på ön La Palma
(se en bild på Luc och teleskopet). Bilden togs under natten
mellan 2000-08-06 och 2000-08-07 tillsammans med
Luc Rouppe van der Voort.
Kort efter att dessa bilder togs stängdes teleskopet ned för
uppgradering till den dubble aperturen,
1 meter.
Det finns också en större (1.1 MB) variant av månmosaiken,
3000x4208 pixlar.
En bit av södra månen
Den här bilden är en inzoomad version av månmosaiken ovan. Till höger om bilden är en
identifikationskarta med några namngivna formationer. Den största kratern på bilden är
kratern Maurolycus, uppkallad efter den italienska matematikern Francesco Maurolico
som levde i början av 1500-talet och var en ivrig förespråkare för den Kopernikanska
världsbilden. Kraterns diameter är 114 km med mäktiga vallar 4700 meter höga. De minsta
detaljerna urskiljbara på bilden är omkring 1 kilometer stora, vilket på månens avstånd
motsvarar 0,7 bågsekunder.
Skuggor som rör sig på månen - animation
Under 140 minuter innan månnedgången så tog Luc
och jag denna serie av bilder av kratern Werner. Werner råkade befinna sig vid terminatorn
och upplevde alltså en soluppgång. I denna animation kan man faktiskt se hur skuggorna från
kraterväggarna och centraltoppen blir kortare vad tiden lider. Inte speciellt mycket dock, eftersom
140 minuter soluppgång på månen motsvarar 5 minuter soluppgång på jorden (månen roterar ungefär
27,3 gånger långsammare än jorden). Från en resa till La Palma i Augusti 2000. Mpeg-animationen
är endast 56 kB stor.
Skuggor som rör sig på jorden - animation
Från kanarieön La Palmas topp, där det svenska solteleskopet är beläget tillsammans med ett
gäng andra teleskop, har man en storartad utsikt över den omgivande ön. I denna animation
tagen från det svenska soltornet ser man William Herschel-teleskopet strax efter soluppgången.
Notera hur de långa skuggorna snabbt blir kortare, och hur molnen i bakgrunden försvinner
när de från havet kommer in över den torra bergssidan. Den här animationen gjorde jag genom
att ta en serie med bilder (ungefär en var 30:e sekund under 15 minuter) med hjälp av en
Kodak digitalkamera jag lånat från solgruppen. Från en resa till La Palma i Augusti 2000.
Den här mpeg-animationen är 306 kB stor.
Solens uppgång och nedgång - filmer från La Palma
Från La Palmas topp, 2400 meter över havet, ser man nästan alltid ett molntäcke under sig.
Följdaktligen ser man solen stiga upp och ned i ett hav av moln, långt borta vid horisonten.
Solnedgångarna här är otroligt vackra. William Herschel-teleskopets kupol gör sig bra som
solnedgångsmotiv, här är ännu en bild. Från en resa
till La Palma i Augusti 2000. Dessa mpeg-animationener är 132 kB och 335 kB stora respektive.
Solfläckar
Uppenbarligen är solteleskopet inte enbart tänkt som leksak för tillresta astronomer att
ta amatörbilder med, så dagarna spenderade jag med att hjälpa
Luc observera solen. Detta är en bild
av en solfläcksgrupp varav vi observerade en fläck noggrannare med en spektrograf.
Observera de ljusa inter-granulära punkterna, och det kokande granulerna runt
solfläckarna. Den gula färgen har jag själv lagt till bilden, eftersom vi tog bilden
i endast ett filter och därmed inte har färginformation.
Jupiters rotation - animation
Jupiters snabba rotationsperiod, runt 10 timmar, gör det möjligt att direkt studera
förändringar av den observerade ytan på några minuter bara. I denna serie av bilder,
som sträcker sig över 140 minuter, kan man först se den stora röda fläcken över
mitten på bilden för att sedan rotera ut mot höger och försvinna bakom planeten.
Om man studerar animationen noga kan man även urskilja den differentiella rotationen,
det vill säga att alla delar av planeten inte roterar lika snabbt. Bildserien
observerades tidigt på morgonen den 11:e augusti 2000 med SVST. Filmen är en 1.68 MB
GIF animation.
Saturnus
Med sina ringar är Saturnus planeternas krönte konung. Denna bild är en färgkomposit av
tre separata exponeringar, men färgfiltrena som användes var tyvärr inte perfekt matchade
till RGB. Notera speciellt hur ringen kastar sin skugga på planeten, Cassini-delningen i
ringen samt det tjocka vita bandet i atmosfären runt planeten. Detta är ungefär vad
man kan förvänta sig att se med ett amatörteleskop under goda förhållanden, vilket
kanske förklarar varför planeten är så populär bland visuella observatörer. Från en
resa till La Palma i Augusti 2000.
Jupiter
En färgkomposition av Jupiter. Liksom för Saturnus är färgmatchningen här något
defekt. Dessutom, på grund av Jupiters snabba rotation och detaljrika struktur,
så skiljer sig exponeringarna i de olika filtrena något åt. Planeten har mellan
exponeringarna hunnit rotera lite, vilket gör att det blir en viss färgoskärpa.
Men man kan ändå se de kontrastrika banden bestående av ammoniakmoln flytande i
en väteatmosfär. Från en resa till La Palma i Augusti 2000.
Spiralgalax NGC3631
Det var genom att titta närmare på bilden av Karlavagnen nedan som jag "upptäckte"
denna vackra spiralgalax som syns nästan precis ovanifrån. De ljusa klumparna i spiralarmarna
är inte stjärnor utan så kallade H II regioner, områden som består av het joniserad vätgas. Det
finns gott om sådana i vår egen galax Vintergatan också. Galaxen NGC3631 ser ut ungefär som
man tänker sig att Vintergatan skulle se ut om man såg den ovanifrån istället för inifrån som vi
gör nu.
1965 så upptäckte Paul Wild en supernova, en exploderande stjärna, i galaxen. 1996 upptäcktes ännu
en supernova av Reiki Kushida.
Denna CCD-bild, som togs tillsammans med Bettan Ekemark, är en sammansättning av totalt
15 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid på 40 minuter. Grönt och rött
togs med början 21:30 på skärtorsdagen 2000-04-20 och blått 21:30 på långfredagen 2000-04-21. Under en
röd exponering passerade en satellit, vilket kan ses som ett rött streck över övre högre hörn.
Karlavagnen
Denna bild av Karlavagnen har inte jag tagit själv utan är en mosaik jag gjort av bilder
ifrån Palomars fotografiska atlas
över stjärnhimlen. I atlasen kan man se väldigt ljussvaga objekt som galaxer, och det var
därför jag tyckte det skulle vara kul att sätta ihop en bild på Karlavagnen så att man
kan se galaxer på samma gång som stjärnbilden. På så sätt får man ett perspektiv på vilka
skalor objekten befinner sig. Jag har inte räknat dem, men det finns hundratals galaxer
synliga i denna bild, däribland Virvelgalaxen (M51), NGC3631 (se ovan), M108 (se nedan) och
Ugglenebulosan (se nedan).
Jag har själv skrivit ut en jätteaffish (1m x 2m) som jag satt upp i mitt arbetsrum. Du kan
ladda ner bilden om du vill, var bara varse att bilden är gigantisk: 8000 x 16000 pixlar
vilket motsvarar 7,6 MB jpeg-komprimerat. Uppackad blir den dock 128 MB, vilket gör det
svårt att visa bilden på de flesta datorer.
Ladda ner jpeg-bilden här (7,65 MB).
Hantelnebulosan - M27
Denna vackra planetariska nebulosa har fått sitt namn från sin tydliga asymmetriska uppenbarelse.
Om man tittar på nebulosan i ett mindre teleskop ser man nämligen bara de ljusaste delarna, som då
liknar en hantel till formen. Planetariska nebulosor bildas när en stjärna i slutfasen av sitt liv
kastar ut stora mängder gas och stoft. Planetariska nebulosor är ofta, men inte alltid, väldigt
sfärisksymmetriska, dvs runda.
Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 15 exponeringar i rött, grönt och blått
med en sammanlagd exponeringstid på 40 minuter. Bilden togs på morgonen påskafton
2000-04-22.
Spiralgalax NGC4490 med galax NGC4485
Även kallad Kokong-galaxen. Detta är ett exempel på två interagerande galaxer,
som fysiskt påverkar varandra gravitationellt. Den stora galaxen NGC4490 tros vara
en relativt ung galax på två miljarder år som fortfarande har aktiv stjärnbildning.
1982 upptäckte Paul Wild en supernova i NGC4490 (Herr Wild verkar vara en
supernovajägare!). Galaxerna ligger ungefär 3 miljoner ljusår bort.
Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 15 exponeringar i rött, grönt och blått
med en sammanlagd exponeringstid på 40 minuter. Bilden togs i den första timmen
påskafton 2000-04-22.
M65
Spiralagalaxen M65 (NGC3623) är placerad så att man ser den nästan från kanten,
vinkeln mellan synriktningen och galaxens plan är endast 14 grader. Den vänstra
sidan av galaxen ligger närmast oss. Visuellt dominerande i galaxen är dess ovanligt
jämna mörka stoftstråk. Tillsammans med galaxen M66 (se nedan) och NGC3628 utgör den
vad som kallas för Leos triplett. Avståndet till tripletten har bestämts til ungefär
22 miljoner ljusår.
Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 15 exponeringar i rött, grönt och blått
med en sammanlagd exponeringstid på 20 minuter. Exponeringarna togs mellan klockan 20
och 21, 2000-04-05.
M66
Spiralagalaxen M66 (NGC3627) ligger tillsammans med M65 ganska nära ekliptikan, det
plan de flesta kroppar i vårt solsystem rör sig i. I det övre högra hörnet kan
man i den här bilden se en röd, blå och grön prick ligga uppradade nära varandra.
Det är en asteroid som just vid tillfället för exponeringarna råkade befinna sig
inom synfältet. Med hjälp av
Minor Planet Checker
har jag identifierat asteroiden till 2424 Tautenburg.
Hela tre supernovor har skådats i denna galax detta århundrade. Den första
upptäcktes 1973 av Rosino, den andra 1989 av R.O.Evans och den tredje 1997
som det första resultatet från en systematisk genomsökning av flera galaxer
med hjälp av ett automatiskt robotteleskop kallad Katzman Automatic Imaging
Telescope (KAIT). Supernovan 1989 var särskilt intressant eftersom den var av
typ Ia och upptäcktes väldigt tidigt, innan ljusstyrkan nådde sitt maximum
sju dagar senare. Den blev således mycket välstuderad. Supernovor av typ Ia
verkar alla bli ungefär lika ljusstarka när de är som ljusstarkast, vilket
ger astronomerna ett instrument att mäta avstånd till galaxer där sådana
supernovor inträffar.
Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 8 exponeringar i rött, grönt och blått
med en sammanlagd exponeringstid på 20 minuter. Exponeringarna togs mellan klockan 21
och 22, 2000-04-05.
M108
Galaxen M108 (NGC3556) liknar med sin avlånga form, från sidan som vi ser den,
en glödande cigarr på himlen. Tydligt i denna galax är alla oregelbundna
absorbtionsstråk. Att stjärnorna framför galaxen ser ut att vara omringade av
svarta halos är en artefakt från bildreduktionen där jag använt mig av dekonvolvering
med en konjugerad gradient metod och maximal entropi-regularisering för att skärpa
upp bilden. Se nedan (Eskimo-nebulosan) för mer om detta.
Denna CCD-bild togs tillsammans med Magnus Gålfalk och är en sammansättning
av totalt 12 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid
på 36 minuter. Exponeringarna togs mellan klockan 22 och 23, 2000-02-25.
Ugglenebulosan - M97
Ugglenebulosan (M97, NGC3587) är en av de största planetariska nebulosorna på himlen,
endast något mindre än hantelnebulosan. Man tror att den befinner sig ungefär 3000
ljusår bort, vilket skulle ge den en diameter på ungefär 3 ljusår, men dessa siffror
är väldigt osäkra. Det gröna ljuset i nebulosan kommer ifrån joniserat syre, och det
yttre röda ifrån joniserat kväve.
Längst ner något till vänster kan man se en stjärna som verkar ha
en tussig utväxtnad; jag vet inte riktigt vad det är, men jag har från andra bilder
verifierat att tussen är verklig. Antagligen är det en galax som råkar ligga åt
ungefär samma håll som Ugglenebulosan och nästan precis bakom en stark förgrundsstjärna.
Denna CCD-bild togs tillsammans med Magnus Gålfalk och är en sammansättning av
totalt 8 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid på 24 minuter.
Exponeringarna togs mellan klockan 21
och 22, 2000-02-25.
Krabbnebulosan - M1
År 1054 gjorde några kinesiska astronomer observationer av något mycket ovanligt,
nämligen en supernova i vår egen galax. Stjärnan blev så stark att den syntes mitt
på dagen i 23 dagar innan den tynade bort igen. På den plats där supernovan
exploderade kan man idag se Krabbnebulosan (M1, NGC1952). Genom att studera den noga
under lång tid har man kommit
fram till att den expanderar med ungefär 800 kilometer per sekund, och räknar man
baklänges sluter man sig till att supernovan måste exploderat för ungefär 950 år sedan
vilket stämmer väl överens med kinesernas observation. Nebulosan befinner sig på ett
avstånd av ungefär 6300 ljusår.
Slående i Krabbnebulosan är dess filament som uppstår från ett magnetiska fält och följer
fältlinjerna. Att nebulosan lyser så starkt beror på att den laddas av en snabbt
roterande neutronstjärna (en så kallad pulsar). Området strålar starkt i både radio
och röntgen.
Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 9 exponeringar i rött, grönt och blått
med en sammanlagd exponeringstid på 24 minuter. Exponeringarna togs mellan klockan 21:30
och 22:30, 2000-02-21.
Eskimonebulosan - NGC2392
Ännu en vacker planetarisk nebulosa. Jag har här tagit med två bilder av nebulosan, före
och efter dekonvolvering (uppskärpning) av bilden. Som synes blir bilden verkligen skarpare,
men på bekostnad av del artefakter, till exempel mörka halos runt stjärnor. Rymdteleskopet
Hubble har tagit en fantastiskt fin bild av just Eskimonebulosan. Hubbles bild är ungefär
20 gånger skarpare än min, se Hubbles bild här.
Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 34 exponeringar i rött, grönt och blått
med en sammanlagd exponeringstid på 17 minuter. Exponeringarna togs mellan klockan 20:30
och 21, 2000-02-21.
Total Solförmörkelse 1999
Fotografiet på den totala solförmörkelsen är taget den 11 augusti 1999 ifrån Bulgarien. En
solförmörkelse är svår att fotografera eftersom ljuset från den har en enorm dynamisk
räckvidd. Närmast månytan hittar man protuberanserna, starkt lysande i rött. Utanför finns
sedan koronan som snabbt avtar i ljusstyrka med radien. Att få med allt detta i ett enda
fotografi är omöjligt; antingen blir inre delen överexponerad eller så blir den yttre
underexponerad. Denna bild är i själva verket ett fotomontage bestående av fyra orginalbilder
med exponeringstiderna 1/60-dels, 1/2, 1 och 2 sekunder. Jag har satt ihop bilderna digitalt
och tagit fram kontrast på de olika intensitetsdjupen genom att använda en oskarp mask.
Bilden togs genom en refraktor med brännvidd 900 millimeter på Kodachrome 64-film i sällskap
av Markus Jönsson,
Martin Rehn och
Mattias Widmark som jag reste ner
tillsammans med just för att titta på solförmörkelsen.
Komet Hale-Bopp
Fotografiet på jättekometen Hale-Bopp är taget på skärtorsdagen 20 mars 1997,
klockan
22 på kvällen. Filmen var Fujis Provia 1600 ASA färgdia, och jag använde en
grisryggsmontera kamera med 200 mm teleobjektiv. Exponeringstid 5 minuter.
Man ser tydligt både plasmasvansen (den blåaktiga) och partikelsvansen (den
grönaktiga) i denna bild. Om man tittar noggrant ser man dessutom att
bakgrundsstjärnorna har olika färg, en del är röda, andra blåa.
I förgrunden kan man ana siluetten av några granar.
Fotografiet är för övrigt taget ifrån Märsön i Enköpingstrakten i sällskap av
Daniel Sindahl, Lina Sjölin och Malin Fredriksson.
Orionnebulosan - M42
Fotografiet är taget den 3:e februari 1995 på en Ektachrome 400 ASA film.
Exponeringstiden är 60s, vilket till och med det är något för mycket
eftersom teleskopets drivning tyvärr inte följer riktigt bra. Det kan
man se på att stjärnorna inte är riktigt runda utan något ovala.
Fotografiet är vridet 90 grader så att norr är åt höger. I mitten av
nebulosan syns trapetsen, en formation av fyra mycket
unga och ljusstarka stjärnor som genom sin kraftiga strålning exciterar
atomer i det stora omkringliggande gasmoln som i sin tur emitterar den
strålning vi ser ifrån jorden.
Orionnebulosan - M42
Fotografiet är taget i februari 1995 på en Ektachrome P1600 ASA film pressad
till 3200 ASA. Exponeringstiden är även här 60s, men tack vare filmens större
känslighet syns mycket mer av framför allt den yttre strukturen. Trapetsen
syns däremot dåligt eftersom nebulosan blivit överexponerad i mitten.
Jämfört med den förra bilden är denna vriden 180 grader.
Ceres
Dessa två bilder på Ceres är tagna den 29:e resp. 30:e Mars 1995 med Kodak
T-MAX 3200 ASA. Man ser tydligt hur asteroiden flyttat sig
mellan dessa två tillfällen. Bilderna är centrerade på himmelskoordinaterna
(8h54m;31°0') och synfältet ungefär en halv grad. De svaga stjärnorna i
bakgrunden är av magnitud 9.
Stjärnbilden Lyran
Fotografiet föreställer stjärnbilden Lyran, fotograferad från en
grekisk ö fästad parallelt med ett teleskop som följde stjärnornas
rörelse, men tyvärr blåste det väldigt den natten så att teleskopet inte
var helt stabilt, vilket också syns i bilden. Den väldigt ljusa stjärnan i övre
högra hörnet är en av stjärnhimlens allra ljusaste stjärnor, Vega.
Lyran brukar oftast ritas som en parallelltrapets med Vega och
dubbelstjärnan som en utskjutande triangel. Använd film Kodak T-MAX
3200 ASA, exponeringstid 60s. Objektivet till kameran var ett 28-70mm
zoomobjektiv. Bilden togs i sällskap av
Jonas Kämpe.
alexis@astro.su.se